Pirater och kioskvältare

Postat: 2006-07-12 kl. 00.40

I måndags kväll såg jag delar av reprisen av Easy Riders, Raging Bulls som tog filmpubliken från den döende gyllene eran via influenser från franska nya vågen till blockbuster-eran.

Det är intressant att de visar den just nu, när blockbustern är döende. Till och med George Lucas säger det:

"The market forces that exist today make it unrealistic to spend $200 million on a movie," said Lucas, a near-billionaire from his feverishly franchised outer-space epics. "Those movies can't make their money back anymore. Look at what happened with 'King Kong.'" [...] "In the future, almost everything that gets shown in theaters will be indie movies," Lucas declared. "I predict that by 2025 the average movie will cost only $15 million."

New York Daily News Lucas: Big pics are doomed (2006-03-05)

(Även om han hade fel om King Kong, som ArcTechnica skriver.)

Igår publicerade Svenska Dagbladet en artikel av Martin Gelin om blockbusterns räddning och Pirates of the Caribbean-trilogin. Han skriver om den långa svansen, utan att nämna den vid namn:

De senaste åren har Hollywood fått allt svårare att producera filmer som både kammar hem stora summor pengar och etablerar sig i folks medvetanden. Nu hoppas producenten Jerry Bruckheimer rädda blockbustern med Pirates of the Caribbean-trilogin.

[...] Långfilmens ställning som det alltomfattande kollektiva helgnöjet är hotad, i takt med att underhållningsalternativen ökar och vi tillbringar mer tid hemma och vid datorn.

Dvd-formatet har varit lukrativt för filmindustrin, men det har också inneburit att filmutbudet blivit mer splittrat. Oberoende filmbolag kan lättare sprida sina filmer (exempelvis genom att sälja en film direkt på nätet). Dvd-uthyrare som Netflix har revolutionerat sättet man ser på film i USA. De hyr dagligen ut omkring 40 000 olika titlar, vilket står i skarp kontrast till de fem, sex filmer som konkurrerar om biotoppen varje vecka.
Det innebär att storfilmernas roll i masskulturen blivit mer osäker, till förmån för ett mer individualiserat filmtittande.

Långfilm må ha varit 1900-talets viktigaste konstform, men kommer den att överleva 2000-talet?
Hollywoods svar just nu verkar vara trilogier och uppföljare.

SvD Pirattrilogin ska rädda Hollywood (2006-07-11)

Chris Anderson som skrivit en bok om den långa svansen (billig på Adlibris, surt för mig som förhandsbeställde på Amazon) skriver om Pirates of Caribbean: Dead Man's Chest:

Does this mean that the blockbuster is back, contradicting my thesis?

Well, first of all I've always said that Hollywood was going to be the last bastion of the blockbuster (most of the hits-in-decline examples I've been focusing on are in music and TV), so I'm not surprised that the hit-making machine still manages to fire off a few sparks. But before we concede Hollywood as the exception that proves the rule, let's look at the big picture. So far this year, box office receipts are up 6% from last year, but still down 4% from 2004. And when you correct for inflation and population growth, the picture doesn't look quite as good as the celebratory headlines might suggest: in 2002 dollars this year's up just 3% after a scary 11% decline last year[.]

The Long Tail Finally, a hit! (2006-07-09)

Den stora frågan blir inte om blockbustern kan överleva, utan istället om det går att göra pengar i svansen. Att svansen i sig tjänar pengar är en sak, men går det att producera i stor skala för svansen? De bolag som klarar den omställningen är någonting på spåren. Och det är väl där som experiment från filmmakare som Robert Rodriguez blir riktigt spännande (även om han knappast kan anklagas för att göra lågbudgetproduktioner, men förhållandevis ändå).

I senaste numret av Wired återvänder Chris Anderson till sin inledande artikel om svansen och konstaterar att blockbuster-eran är så över, men att vi inte ska misströsta:

Before you shed too many tears for the declining hit, remember that the era of the blockbuster was an anomaly. Before the Industrial Revolution, culture was mostly local – niches were geographic.

[...]

If your goal is to make a hit movie – but not necessarily a good movie – you must follow the Hollywood rules. Do pay as much as you can for the biggest-name star you can lure to the project. Don't try to be “too smart.” Do have a happy ending. Don't kill off the star. If it's an action movie (and, all things being equal, it probably should be an action movie), more effects are better than fewer. Certainly it's possible to break these rules and still have a hit, but why take chances? After all, you're investing a lot of money.

This hit-driven mindset has leaked out of Hollywood boardrooms and into our national culture. We have been conditioned by the economic demands of the hit machine to expect nothing less. We have internalized the bookkeeping of entertainment risk capital. [...]

If it's not a hit, then it's a miss. It has failed the economic test and, therefore, never should have been made. This Hollywood mindset is now how we allocate space on store shelves, fill time slots on television, and build radio playlists. It's all about allocating scarce resources to the most “deserving,” which is to say, the most popular.

Ultimately, our response to hit culture is to reinforce hit culture. The world of shelf space is a zero-sum game: One product displaces another. Forced to choose, each link in the entertainment industry naturally selects the most popular products, giving them privileged placement. By putting our commercial weight behind the big winners, we amplify the gap between them and everything else. Economically, this is the same as saying, “If there can be only a few rich, let them at least be super-rich.”

But now the audience is turning to a distribution medium that doesn't favor the hits alone. [...]

The mass market is yielding to a million minimarkets. Hits will always be with us, but they have lost their monopoly. [...] MTV and Tower Records no longer decide who will win. You do.

Wired The Rise and Fall of the Hit (2006-07)