iPod och adaptiv design

Postat: 2004-12-14 kl. 22.29

Creative rushed a white, touch-sensitive version of its competing Zen player to market, and prepared colorful iPod mini challengers called Zen Micros for holiday release. Dell created a smaller ("Pocket") version of its Digital Jukebox at the same physical side of the iPod mini, and Rio did the same with a bubbly alternative called the Carbon. All three companies touted better battery performance and capacity than the iPod mini, as well as extra functionality: microphones, support for additional music formats, and user-adjustable equalizer settings.

(iPodlounge: The iPod Year in Review 2004)

En artikel om iPod:ens år fick mig att tänka på några artiklar jag läst under årets gång.

• iPod och adaptive design (OK, det var mer än ett år sen)
• Sloppy Design och KISS
• Diverse recensioner av olika iPod-modeller i pressen

I alla recensioner av en iPod ges ett sämre betyg för att iPod:en inte har en feature en konkurrent har. Som möjlighet att slänga in nya foton direkt från kameran i iPod photo, som att kunna använda den som en diktafon, som att kunna sända över fm-bandet, som att kunna lyssna på radio, som att kunna ...

Here we get to the notion of Adaptive Design, as inferred from IBM’s Tom Moran and his keynote presentation at Designing Interactive Systems 2002, in turn heavily drawn from Stewart Brand’s classic book on the lessons of vernacular architecture and well-understood design patterns, How Buildings Learn.

In essence, adaptive design is about designing to enable the user to change things. You strive for “good enough” as a starting point, such that the user feels they have a “way in”, almost an implicit goal of working through the finished design themselves. /...

(Core 77: When perfect isn't good enough)

Artikeln ovan diskuterar iPod:en utifrån ett perspektiv där designen av hårdvaran inte är adaptiv. Att eftersom den är så allt-i-ett, att den är så untouchable, så har det designbeslutet lett till att man inte kan byta ut batteriet.

Men. Jag skulle istället vilja hävda att iPod:en är adaptivt designad. För alla features som man kan tänka sig, förutom kanske radiodelen som jag aldrig tänkt på - men heller aldrig brytt mig i, finns som tillbehör. iPod:en är ren i sig själv. Sann till sitt eget element. Det är en musikspelare. Punkt. Sen kan man göra en massa saker med den, om det passar en själv. Man kan använda den som en diktafon, man kan skicka signalerna över fm-bandet, man kan lägga till sina foton direkt utan att gå omvägen via datorn, man kan förlänga batteritiden, man kan göra iPod:en till en boombox, man kan ...

Hade alla de funktionerna funnits från början hade den inte varit lika tilltalande. En produkt jag har som har en massa features som jag varken gillar eller använder tycker jag sämre om. Med iPod:en får jag en ren spelare och det jag vill ha. (Okej, det kostar mer, men det ser jag inte som ett speciellt stort problem faktiskt.)

(Sen vill jag bara få in ett citat av den här delen någon stans:)

Most product designers, informational or otherwise, are taught to attempt to attain perfection: to create the perfect device, the pixel-perfect user interface, the perfect newspaper layout. To create something for the user which gets it so right, first time, that the user achieves some heightened state of nirvana, falling in love with the product at first sight, before going on to form a lasting relationship. /... / Yet ironically perfection still isn't good enough. Because 'good enough' is arguably all we should be striving for.

(Core 77: When perfect isn't good enough)