2627: Haruki Murakami "The Wind-up Bird Chronicle"

Postat: 2005-04-13 kl. 16.04

Titel: The Wind-up Bird Chronicle

Originaltitel: Nejimaki-dori kuronikuru

Författare: Haruki Murakami

Översättare: Jay Rubin

ISBN: 0099448793

Förlag: Vintage

Format: Paperback

Utläst (var, datum): Slottsgatan, 2005-04-13

BKTJD: 2627

Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK

När jag träffade Hans Appelqvist för en intervju förra sommaren pratade han om Haruki Murakami. Han nämnde honom tillsammans med David Lynch för att förklara vad han försökt göra med Bremort.

Jag gillar brytpunkten mellan vardagen och något annat. /.../ Man rör sig i en verklighet som är lik den vardagsverklighet man lever i, men så kommer något extraordinärt. Något man inte kan förklara.

Gränssnittet Hans möter verkligheten (2005-09-06)

Det som slog mig när jag började läsa The Wind-up Bird Chronicle var just vardagen. Jag letade efter något som var fel i början. Det kändes konstigt. Till slut slog det mig vad det var: Mina fördomar.

Allt är så vanligt. Toru Okada äter frukost med sin fru, han går hemma och drar hela dagarna eftersom han är arbetslös. Tillvaron är händelselös och de små sakerna är stora aktiviteter. (Gå och hämta tvätten. Göra té. Hälsa Kumiko välkommen hem.) Jag tänkte att något gått förlorat i översättningen. Att Jay Rubin misslyckats med att överföra det japanska i texten till engelska. Till slut slog det mig att det är min bild som är märklig och en uppdelning i Vi och Dom.

Det fick mig att tänka på vad som skapat den känslan. Japan är ju så annorlunda. Men är det det?

Sofia Coppolas Lost in Translation, som så många andra, säger det. Allt är märkligt, distanserat och artificiellt. Något annat. (Samtidigt vilar vardagen där någonstans. Mer där än i andra uttryck i alla fall.)

Alla intryck därifrån går ut på ungefär samma sak. Positivt och negativt, men alltid med Vi och Dom-perspektivet. Japan är coolare. Japan är mer kinky. Japan är sprudlande energi. Japan är dödsstress.

Men jag vet ingenting om det själv. Och jag hör det aldrig eller sällan från japanska röster, bara genom ombud. Åtminstone med få undantag. Shall we dansu?, Cornelius och förstås en jävla massa spel. Jag behöver åka till Japan helt enkelt. Med risk för att det inte räcker med en semesterresa för att se förbi en yta jag byggt upp under hela uppväxten.

Boken då? Jo, det var en njutning att läsa. Men jag skulle aldrig fokusera på surrealismen som alla andra jag sett skriva om boken göra. Det är inte där det sitter. Precis som det inte är där det sitter hos David Lynch eller Hans Appelqvist.