2624: Charles Barkley och Roy S. Johnson "Outrageous!"

Postat: 2005-07-08 kl. 00.50

Titel: Outrageous!

Författare: Charles Barkley och Roy S. Johnson

ISBN: 0380721015

Förlag: Simon & Schuster

Format: Inbunden

Utläst (var, datum): Slottsgatan, 2005-06-12

BKTJD: 2624

Köp: Slut på förlaget

As far as I'm concerned, fans have the right to come to the games and express themselves any way they choose. They can say almost anything. Almost. I even think booing is a sign of respect, especially at home, because it shows me that the fans know we're capable of performing at a higher level, that some of us aren't giving our best effort. In those instances, we deserve to get booed.

Outrageous, s 45

Jag läste mesta delen av Charles Barkleys första självbiografi under maj när Örebro SK gick sin kräftgång i Superettan. Då och efter det uttalade sig spelare och tränare i ÖSK sitt missnöje med att publiken buade åt dem. De kände sig påhoppade. Patrik Anttonen kommenterade att publiken till och med buade när det stod 3-0 i inledningsmatchen mot Boden. Buhu.

Jag läser citatet från Charles Barkley en gång till och tänker: Så kan man också ta kritik. Vid ställningen 3-0 mot Boden släppte ÖSK allt spel. Istället för att köra över motståndarna och sätta sig i respekt inför nästa match gick man och lallade på planen. Passningskvalitén var undermålig och inställningen hos spelarna direkt pinsam.

Den inställningen fortsatte i elva matcher. Elva matcher utan vinst. För första gången sedan 1987 när ÖSK låg i Division 1 förra gången slutade jag gå på matcherna. Jag hade knappt missat en hemmamatch på 17 säsonger, förutom när jag varit på semester utomstads. Det har gått dåligt många gånger. Att vara ÖSK-supporter är många gånger att lida. Men det har varit OK, för de har åtminstone visat lite hjärta. Efter 0-5-förlusten mot AIK klarade jag inte av att se det längre. Om inte de satsar tänker inte jag göra det.

Fredrik Samuelsson uttalade sig om publikens burop och pep ynkligt om att det inte direkt hjälpte laget. Nej, visst. Men se då för i helvete till att åtminstone försöka så jag slipper bua.

Jag kommer gå igen snart. Jag vill se den nya bulgaren Georgi Kyosev, kanadensaren Paul Munster och underbara Jon Lundblad som gjort en makalös comeback efter sin långa frånvaro för sina skadade knän.

Outrageous då? Det är en ganska kass bok. Alldeles för mycket jidder om statistik, byten och upprepningar. Vad gjorde Roy S. Johnson som skuggförfattare egentligen? Kunde han inte ha hjälpt till med att rensa bort det värsta åtminstone? Och diskussionen om Philadelphia 76ers känns så förlegad. Han gjorde sin bästa säsong efter han lämnat Sixers och gått till Phoenix Suns, då han nådde ända till finalen mot Chicago Bulls 1993.

Och sen innehåller den dessutom så mycket skitsnack. Antagligen för att klara sig undan böter från ligan. Både om vad han tog emot innan han blev proffs (Jag betalade tillbaka allt. Sure you did.), kvinnorna som alla andra spelarna hade on road games (oskyldig som ett litet lamm), betting med mera.

Antagligen är väl I May Be Wrong but I Doubt It en bättre bok, eftersom den gavs ut efter hans karriär. Outrageous finns hur som helst inte längre att köpa från förlaget.

Technoratitaggar: ÖSK, basket, barkley