Hjärta pappa

Postat: 2003-07-07 kl. 16.01

Jag är riktigt rädd nu. Det blev precis på riktigt. Han åkte in till sjukhuset nu.

Igår såg vi på fotbollen som vanligt. Men det känns hela tiden som en dans på en knivegg. Efteråt kändes allt bara knasigt. Jag ville krama honom, fast det inte skulle vara något speciellt. Han skulle ju bara åka hem, det var ju ingen skillnad från andra gånger. Han ska ju in på en rutinoperation. Ingen fara. Jag kramade honom inte. Det kändes fel, som att jag skulle oroa honom. Men nu är jag oroad istället. Som att det inte finns någon tid kvar nu. Det gör ont i mitt bröst. Huvudet är tungt och förvirrat. Jag är rädd.

Jag vet inte vad de gör. Tar de en åder från benet och delar den? Hur sätts allt ihop igen? Kommer jag kunna träffa honom på intensiven? Det är mindre än 24 h kvar nu. Kanske behöver de inte stanna hjärta och lungor. Då blir konvalecensen mindre. Det känns som det inte kan bli på något annat sätt än att det går bra. Men what if. Vad händer? Vem är jag?

Jag känner en för-sorg. Ifall-sorg. Han är så rädd. Jag vill inte att han ska vara rädd. Jag vill att någon ska säga att det gick bra. De ska ringa efteråt. Morgondagen kommer bli hemsk. Jag vill gå och lägga mig nu och vakna av telefonsamtalet. Jag vill att tiden ska försvinna tills allt är klart och att det gått bra.

What if. Ska skriva recension ikväll. Det känns åt helvete.