Expertbloggare om musiknedladdning förtydligar

Postat: 2006-10-16 kl. 18.28

Emanuel Sidea intervjuade mig för några dagar sedan om nedladdningsmarknaden och idag publicerades artikeln på Ekonominyhetarna.

För att överleva krävs att skivbolagen tänker om och anpassar sig till en förändrad mediemarknad.

"Skivbolagen börjar lära sig det, men än har de inte rätt kompetens" säger Kal Ström, musikrecensent på Dagensskiva.com och expertbloggare om musiknedladdning.

Ekonominyheterna De gör skivbolagen överflödiga (2006-10-16)

Vi pratade ganska brett om musiktjänster och musikmarknaden, men som alltid fanns en vinkel som Emanuel ville skriva kring. Hans vinkel var att skivbolagen snart är passé, eftersom musiktjänster och en förändrad mediebild (mina ord, inte hans) ändrat spelreglerna för musikmarknaden.

Och så är det ju också. Arctic Monkeys kunde gå från att vara helt okända till att bli etta på englandslistan med det snabbast säljande debutalbumet någonsin och så småningom Mercury-priset för årets brittiska album, i en tid när alla bara pratar om musikmarknadens död.

Bandets succé brukar tillskrivas deras närvaro på Myspace och som ett exempel på hur band kan gå förbi de traditionella kanalerna för att få ut sin musik, men när bandet själva pratar om det i en intervju med Prefixmag kommer det fram att de själva inte hade något att göra med Myspace-succén över huvud taget:

PM: So you guys didn't even know how to your music on the Internet?
Arctic Monkeys: No, no.

PM: Are you guys Internet users?
Arctic Monkeys: Only to e-mail or whatever; iTunes, stuff like that. But none of us really knew how to. It was a guy at college who made the Web site. We had tried putting music on the site, but it didn't work properly. People couldn't listen to it properly.

PM: I notice you have a pretty popular site on Myspace.
Arctic Monkeys: We don't know about that, either.

PM: So that's not you guys?
Arctic Monkeys: No, no. The other day someone said to us, "I looked at your profile on Myspace." I said, "I don't even know what Myspace is." [When we went number one in England] we were on the news and radio about how Myspace has helped us. But that's just the perfect example of someone who doesn't know what the fuck they're talking about. We actually had no idea what [Myspace] was.

prefixmag Arctic Monkeys Aren't fooling around (2005-11-21)

Arctic Monkeys la själva inte upp sin musik på Myspace, det gjorde deras fans. De visste inte ens hur man gjorde för att lägga upp musiken, trots att det är ganska enkelt. Precis som jag säger i artikeln:

Många artister har också svårt att markandsföra sig själva på internet.

"Det är inte därför man primärt vill bli artist" säger Kal Ström om artisternas behov att vara på internet. "D'Angelo gömmer sig och knarkar i fem år mellan skivorna och kommer sedan ut från studion med ett mästerverk. Han har inte tid att hänga på Myspace."

Ekonominyheterna De gör skivbolagen överflödiga (2006-10-16)

(Ursprungligen var det här Sly Stone som jag nämnde spontant i intervjun, som artisten som gömmer sig i studion och knarkar i tio år. Att en sån artist inte kan hänga på Myspace. Men jag ändrade artisten eftersom: a) Sly Stone inte bara knarkade, han var/är dessutom mentalsjuk, b) han inte kom ut med någon bra skiva efter han började knarka som hårdast (Ola) och c) för att jag inte fick tag på Fifi i tid för att bekräfta min bild av Sly Stone.)

Och det är där jag menar att det finns en roll att ta för musikbolagen, även i framtiden.

Artikeln tar upp tre tjänster: Amie St (som jag skrev om i förra veckan), The Hype Machine och Myspace.

Amie St är en musikbutik som mest fungerar som marknadsföringskanal för artister. Men Amie St vänder inte särskilt mycket på förhållandena i musikvärlden, snarare är det skivbolagens tjänst. Det är framför allt rättigheterna som strular till det för att man ska kunna se Amie St som något som kan förändra musikbranschen i stort. Artisterna/låtskrivarna sitter ofta (inte alltid) på rättigheterna för musiken, men skivbolagen sitter på de maskinella rättigheterna för musiken vilka styr hur musiken får framställas i inspelat skick. Därför är det skivbolagen som sätter upp musik till försäljning på Amie St och det är framför allt deras marknadsföringsbudget som hanterar låtarna som säljs för 0 kr.

The Hype Machine aggregerar mp3-bloggar som publiceras världen över, precis som Elbo.ws men med mindre irriterande gränssnitt. Tjänsten samlar ihop den musiken som diskuteras eller länkas till och tar även hjälp av algoritmer för att se vilken musik som är mest populär för tillfället. Här är rättighetsinnehavarna inte inblandade över huvud taget (och tjänsten är väl inte att betrakta som laglig, även om jag inte tror musikindustrin kommer gå hårt åt den förrän den växer sig mycket större). Musikbolagen skulle kunna agera genom att marknadsföra sig mot mindre bloggar, men de behöver släppa kontrollen lite för mycket för att det riktigt ska vara i deras smak.

Myspace används av både prosumenter och den rena producent-sidan. Där det funkat bäst är när artisterna själva engagerat sig och skapat en kontaktyta mot sina lyssnare, men som nämnt ovan i fallet Arctic Monkeys behöver de inte alltid vara inblandade själva för att fansen själva ska kunna hitta en kontaktyta till varandra. Det är intressant att skivbolagen tittat så mellan fingrarna på hur deras artister använder Myspace för att utväxlingen av marknadsföring(spotential) mot kostnaden är så fördelaktig.

Nettwerk

I september-numret av Wired handlade en av feature-artiklarna om Nettwerk, som är ett musikbolag som försöker använda just den kompetens som behövs för att verka i vår nya sköna medievärld.

To all appearances, Nettwerk is just a midsize music management company with an indie record label on the side. Many of the artists on its client roster – which includes Avril Lavigne, Dido, Sarah McLachlan, and Stereophonics – are mainstream acts. But McBride, the company's cofounder and creative force, is quietly carrying out a plan to reinvent the music industry, including legalizing file-sharing and giving artists control over their own intellectual property.

[...]

[T]he new model frees him and his artists from the overgrown bureaucracy of the music industry, and that means more money for everyone. He can book tours, sell ringtones, peddle songs to advertising agencies and, yes, give away free downloads without any of the complex, multiparty negotiations that once gummed up the works. "It used to take months to sell a frickin' ringtone to Bell Canada," McBride says. "With BNL, one phone call gets the job done."

[...]

Because the copyrights are in one place [in BNL's hands], we can be really creative," McBride says. Hardcore fans can buy 45 of those assets on a USB drive; others can download the special Sims versions (recorded in Simlish, no less). "For decades, people in music have used the number of albums sold as a measuring stick for success," McBride says. "We're trying to get people to see beyond that. It's about revenue from music, however you make it – selling concert tickets, licensing to TV, or selling packed USB drives."

Wired No Suit Required (2006-09)

Istället för att skapa ett traditionellt skivbolag uppmanar Nettwerk istället sina artister att skapa egna skivbolag och sedan arbeta med Nettwerk för att få ut sin musik. På det sättet har artisterna en handlingsfrihet de aldrig kan nå på ett majorbolag i och med att de då sitter på både rättigheterna för musiken och inspelningen.

Musicians generally make very little from the sale of their records. The costs of production, marketing, and promotion are charged against sales, and even if they go multiplatinum and cover those costs, their cut of any extra revenue is usually less than 10 percent. On top of this, the labels typically retain the copyrights to the recordings, which allows them to profit from the musicians' catalogs indefinitely. "It's as if you received a loan for a house," says Ed Robertson, one of BNL's lead vocalists. "But when you finish paying off that loan, the label says thank you and keeps the house."

And, funny thing, this model isn't just bad for artists, it's increasingly bad for business. Because the label makes most of its profits from recorded music, much of the money spent marketing an artist benefits third parties like concert promoters and music publishing companies. In addition, copyrights to a piece of music are usually divided between a label and a publisher, which collect royalties every time the work is recorded, performed, or played publicly. "What other business splits up its key assets and sells them to separate businesses that wind up in conflict with each other?" asks Duncan Reid, a venture capitalist who now helps run UK-based Ingenious Music.

Ibid

Problemet med modellen är dels att artisterna får ta kostnaderna för produktionen av musiken (studiotid, utrustning etcetera) samt att Nettwerk inte egentligen har något som tvingar kvar artisterna vilket gör deras ekonomi lite osäker (men främst om de inte har nöjda kunder [artister], vilket ju alla företag har potentiella problem med).

Inte endimensionellt

Oftast diskuteras musikbranschen lite för endimensionellt. Den består inte endast av storsäljare och småsäljare, och precis som Chris Anderson skriver är incitamenten väldigt olika i huvudet som i svansen. Förutsättningarna är dessutom väldigt olika i olika delar av musikens vindlingar och vrår. Produktionskostnaden för en electronica-artist är låg, men konserttillfällena inte särskilt många. För ett stadiumrockband kan turnén vara hela inkomstkällan och albumen mest en marknadsföringsmetod. För hiphopen är rättigheter för samplingar ofta ett större problem än sina egna rättigheter på andra sidan konsumentledet.