Vad är frihet i den legala nedladdningens tid?

Postat: 2004-08-26 kl. 14.16

Äntligen kom lite svar på varför de nystartade webbutikerna i Sverige är så dåligt implementerade.

Aftonbladets Peter Holmlund uttalar sig till Internetworld och Dagens Media:

- Det går inte att exempelvis dra nytta av våra topplistor i tidningen, eller om vi skriver om någon ny låt. Det tar för lång tid innan ny musik kommer in i systemet, säger Peter Holmlund.

(Dagens Media: Trög start för Aftonbladets skivbutik)

Märkligt av Inprodicon, som levererar den tekniska lösningen till alla de svenska butikerna (Aftonbladets Poplife, CDON, Bengans, Skivhugget, Göteborgs-Posten, Åhlens). Återigen visar sig webbens största problem med sitt fula tryne. Webben har egentligen aldrig handlat om teknik. Bara om innehåll. Tekniken har Inprodicon, även om lösningen i sig kan kritiseras. Men det viktigaste de har är musiken. Och att de inte fixat tillströmningen av ny musik innan lanseringen är faktiskt bara pinsamt.

Det största problemet till att få igång försäljningen är ju naturligtvis priset. Att ta upp till 15 kr per låt (plus bankens pålägg, enligt Internetworld upp till 24 kr/låt) när man får en produkt med mindre funktionalitet än en vanlig skiva kan det inte bli succé. Men det är inte något som oroar mig. Det är bra att de tog steget och gjorde lösningen, för utan att någon tar steget löser man heller inte problemen på lång sikt, det är musikbranschen för stel för. Och Inprodicon är en alldeles för liten spelare för att få göra precis som de vill på en gång. Först visar de att det går och sen kan de förhoppningsvis röra sig i en mer konsumentvänlig riktning.

Det andra problemet är formatet. Det är väl naturligt att jag hatar WMA eftersom jag inte kan använda det, men lösningen är så synlig. På ett sätt skulle man väl kunna säga att Apples DRM-teknik (teknologi som medger vad kunden får göra med sin köpta musik-fil) Fairplay är mer ohederlig eftersom den är så genomskinlig, men det är en bättre lösning. Att bara få bränna en låt tre gånger är helt befängt. Varför liksom? Om jag köper skivan och rippar den får jag göra det hur många gånger som helst. Varför skulle jag då vilja köpa den begränsade upplagan, som dessutom är utan omslag och utsatt för haverier av hårddiskar? Okej att det är en begränsning att man bara kan bränna en och samma spellista med låtar köpta i iTMS 9 gånger, men det problemet skulle jag aldrig möta. Varför skulle jag bränna en och samma spellista 9 gånger? Blandskivor är inte till för industriell spridning. Blandband/-skivor är bäst när man riktar sig till någon/några som ska få något att upptäcka. Det har jag aldrig velat och kommer antagligen heller aldrig vilja.

Men i Apples fall är DRM-tekniken smärtsamt synlig är när man vill flytta musiken utanför iTunes, till ett annat program eller bärbar spelare. Och där kommer man till det allra största problemet med DRM-teknik av något slag. Det låser in musiken i någon specifik teknisk lösning. Och där är Apple mer låst än andra. Microsoft har som vanligt licensierat sin teknik för att inkluderas i många bärbara spelare. Fairplay kan bara användas med Apples program och prylar.

I sammanhanget måste man ta upp kontroversen kring Real och deras Harmony-teknologi. Harmony är en teknisk lösning för att konvertera en DRM-teknik till en annan. Främst Reals egen till andra, men den ska även licensieras till andra. Real har gått ut i annonskampanjer och med en kampanjsajt där de blåser i trumpeten med slagord om frihet och tal om fri konkurrens. Apple-kritiker hånler och talar om att Apple upprepar historien när de en gång i tiden vägrade licensiera Mac OS och Microsoft tog över världen med MS Dos och Windows. För det första råder delade meningar om misstaget i sig, men sen är det heller inte riktigt sant. Långt innan Real gjorde sitt utspel gjorde Apple precis det, dvs licensierade ut iPod:en till HP. Och Apples ledning pratade redan då om att arbetet med licensiering skulle fortsätta. Dessutom verkar det som om de faktiskt kommer licensiera Fairplay, de ville bara inte göra det till Real.

Men tillbaka till Real och Harmony. Att tala om frihet i deras fall är mest hyckleri. De stämde en konkurrent, som gjorde precis vad de gjort med Harmony fast med deras RealMedia-format, så att de är förvånade i sina kommentarer till Apples hot om stämningar är bara patetiskt. Men även om de har en poäng i att fler säljare borde få komma in med sitt material i iTunes och iPod:en så försöker de vifta bort korten om vad som är den verkliga friheten. Vilket EFF naturligtvis slagit dem på fingrarna om. Frihet är inte att låsa in musiken i ännu en DRM-teknik. Det är att släppa den fri.

If Real actually cared about "Freedom of Music Choice," it would be telling its customers to burn the downloaded music they purchase to CD, then rip to any DRM-free format they like (including MP3, WAV, or AAC, all of which play just fine on the iPod). That's a much better option than being dragged into a feud between Apple and Real.

(EFF: Hypocrite, Thy Name Is Real)

Bleep är fortfarande de enda som gör det rätt. Och det kommer de nog tyvärr fortsätta vara en lång stund till. De är de enda som kan eftersom de sitter på allt material själva. Alldeles för många delar av musikbranschen är fortfarande alldeles för stelbent för att våga gå före och faktiskt möta konsumenterna med vad de faktiskt vill ha.

Inprodicon hade aldrig kunnat göra de avtal de har med sina fyra majors och bett om att få vara helt DRM-fria. Apple kunde heller inte göra det. Men båda har tagit nödvändiga steg för att kunna röra sig mot en sådan framtid. Det blir stora nyheter när Jon Lech Johansen hackar Fairplay och kan plocka av DRM-skyddet, men inga alls om vad Apples motdrag är. Varför? För att det inte varit några. Det behövs inte. DRM-tekniken är där för att tillfredställa skivbolagen, inte för Apple eller deras kunder. Skulle tro att alla inblandade parter varit väldigt medvetna om att skyddet skulle knäckas förr eller senare.

CNN har i dagarna publicerat en guide till format, spelare och tjänster. Passande kallar de den för The Digital Music Divide.

Annars är väl den första nyheten från veckan om nedladdningsbranschen en domstols avfärdande av media-bolagens stämningar mot P2P-programmakarna där försvarsadvokaten använde argument som att man inte kan anklaga makarna av kofötter för att främja inbrott. Vad den domen kommer innebära är svårt att överblicka, men en svag förhoppning väcks där skivbolagen måste närma sig konsumenternas verklighet istället för tvärtom.