iTunes är inte allt, men det handlar mer om lättillgänglighet än totalt utbud
Niklas Dahlin skriver en krönika i Ny Teknik om iTunes Music Store. Han skriver man som konsument borde gå direkt till källan, istället för att köpa musik i en traditionell musikbutik:
Brittiska Earache har till exempel Metaltracks.com, med brutal musik för oss halvgubbar som var långhåriga 1989. Warp Records, elektronisk musik för mindre långhåriga halvgubbar, säljer sina artister på Bleep.com. Young God Records är på väg att erbjuda sina skivor på younggodrecords.com. (Hårlängden kan variera.) Det finns också större, allmänna musikbutiker, som Audio Lunchbox.
Alla musiksmaker verkar ha sina pionjärer inom direktdistribution. Varför dela pengarna med Apple och skriva på besvärliga avtal när man ändå bara kommer att sälja några tusen låtar? Att sätta upp en nedladdningsbutik är inte tekniskt komplicerat, bara avtalsmässigt.
Ny Teknik Perspektiv: Svenska Itunes är inte allt (2005-05-18)
Problemet med nischade butiker är att de är dåliga på att ta hand om den långa svansen. Och om jag måste veta vilket skivbolag som har släppt en skiva för att få köpa den gör skivbolaget något galet. Det är toppen att de har en egen butik som alternativ. Särskilt om de är DRM-fria, men det är inte ett alternativ till att finnas med i de stora butikerna.
Poängen med att bara sälja några tusen låtar
är att det inte är någon kostnad per försäljning. That's the real beauty för de mindre skivbolagen. Och att de står på en lika stor hylla som storbolagssläppen i butikerna. Det om något är ett skäl att vara med i iTMS, MSN Music, Napster och till och med de svenska alternativen. Utan att lägga stora pengar på distribution kan man nå ut till hela världen. (I visionen när de digitala landsgränsreglerna luckras upp alltså.)
Sen är nog Niklas alldeles för långhårig för att upptäcka att Bleep inte alls är en butik bara för Warp records. Det är istället en iTunes Music Store, men för mer alternativt innehåll. Till exempel hittar man just nu José González (som släpper på Imperial i Sverige och Peacefrog i större delen av Europa. Det är Peacefrog som distribuerar till Bleep.)
Kategori: Nedladdningsmarknaden
Kommentarer
Vad tycker du egentligen om drm Kal? Personligen är det helt ointressant för mig att betala pengar för musik på nätet om jag inte kan använda den som jag vill nu och kanske kommer vilja om ett par år. Grejen är det att jag vet inte hur jag vill lyssna på musik framöver och alla drm medför begränsningar som kan hindra mig. Min lust att eventuellt betala för musik två gånger är absolut noll. För mig medför detta att det är ytterst tveksamt om jag över huvud taget kommer köpa musik på nätet.
Det kanske finns musik utan drm att köpa på nätet men jag vet att så inte är fallet i de allra flesta fall och jag har varken tid eller lust att leta efter "rätt" butik. Det ska vara enkelt och det är det inte när jag måste gå igenom 10-15 butiker och granska deras eulas och liknande.
Kommenterat av: Björn Hagström den 2005-05-18 kl. 15.05 #
"Och om jag måste veta vilket skivbolag som har släppt en skiva för att få köpa den gör skivbolaget något galet."
Vad gäller just Earache har de gjort någonting riktigt rätt; om man gillar dödsmangel vet man att nästan allt på Earache är bra (eller, det gällde väl iofs mer för tio år sedan, men...) -- många musiklyssnare har en lika upparbetad relation till sina favoritskivbolag som till sina favoritband.
Kommenterat av: Staffan Malmgren den 2005-05-18 kl. 15.43 #
Nja, jag vet inte det. Gillar jag Earache gillar jag säkert Relapse också. (Det borde jag göra eftersom Relapse är mycket bättre.)
Jag följer skivbolag, men jag vill köpa musik på ett ställe eller åtminstone några få. Inte många små. Om man tar böcker istället som exempel: Det är inte en gång jag handlat en bok till ett dyrare pris för att jag kunnat köpa alla böcker från ett och samma ställe. Enkelhet är grejen.
Jag argumenterar inte mot att de har egna butiker. Men mot att det är hela lösningen för dem.
Kommenterat av: Kal Ström den 2005-05-18 kl. 17.51 #
Kommentera