september 2003
Postat: 2003-09-29 kl. 17.26
I helgen kablades en nyhet om att Henrik Larsson vunnit ett pris i Storbrittannien ut på våra sportsidor. Han hade vunnit "bästa färgade spelaren någonsin".
"Det var ju inte dåligt. Klart att det är hedrande. Många av de som var med på listan var lite av idoler när man var mindre, säger "Henke" till Helsingborgs Dagblad.
(Källa:
Aftonbladet)
Jag kan förstå att det är smickrande. På listan över nominerade var spelare som John Barnes, Ruud Gullit och Thierry Henry. Omröstningen skedde i samband med en dokumentärserie på BBC med titeln "Black Flash" som uppmärksammade "inslaget av färgade spelare i brittisk fotboll under över hundra år, inte minst de svårigheter de mött på grund av sin hudfärg."
Men allvarligt. Vad fan är det för pris. Dokumentären är en sak, men "bästa färgade spelaren"? Är hudfärg en förmildrande omständighet?
Postat: 2003-09-29 kl. 00.30
Det var en ganska dålig bok. Ovanlig, visst. Men dålig.
Kanske läste jag den på fel sätt, den hade nog fungerat bättre utan att läsa den i sträck. Det blev liksom lite mycket fittor. Som coffe table-bok kanske den passar som någon form av chocklitteratur hemma hos fånar.
Juan Manuel de Prada har skrivit en bok som hyllning till fittan, men jag tycker inte han hyllar den särskilt mycket. Han tjatar om den, om dofter och utseende och vad han gillar att bita i och tränga in i. Men han gör det väldigt kärlekslöst.
Den är skriven mer som en diktsamling. Och dikterna har titlar som "Försmak av fittan", "Hyresfittan", "Dockors fitta", "De drunknandes fitta" och "Tutsiernas fitta". Han använder fittan lite som romantikerna använde naturen, men där de använde naturen som bild för känslor (och för den sakens skull - fittor) använder de Prada fittorna som bild för känslor och tankar. Fast mest beskriver han fittor, rätt av. Hans mustiga beskrivningar av smak, lukt och utseenden roar en del, men i det stora hela är det ganska trist.
Och jag gillar inte människosynen han företräder i sina texter. Intolerant och dum är de enda orden jag vill beskriva honom med. Jag funderar på vad Måna Berger på Nerikes Allehanda menade med citatet som sitter på bokens baksida (från hennes recension): "Den som söker någonting extraordinärt i läsväg, utöver det vanliga, kan du sluta leta nu. Jag törs garantera att Fittor liknar ingenting annat ni läst tidigare." Annorlunda - positivt?
Andra tycker: nerikes.se
Istället/också: Stagnelius
Postat: 2003-09-23 kl. 17.01
Skit också. Går och surar över att Kung-Tunes inte längre fungerar. CB och de andra har gjort något med servern. Det överenstämmer rätt bra med när servern gick ner sist. Alltså, när de gjorde någonting med servern sist.
Kung-Tunes ftp:ar i passivt läge. Eller via säkert protokoll, men inget fungerar. Den släpper liksom kopplingen till farmen efter den kopplat upp. Jag förstår inte riktigt vad det är som händer. Det är för it helt enkelt, men jag surar ändå. Jag vill att det ska fungera, dammit.
Gjort dag: jobbat (faktiskt, fantastiskt eller hur?), lånat 60000 spänn och fått det utbetalt (möbler, mmm), blivit trött som en idiot (kan knappt hålla ögonen öppna längre, väldigt märkligt), lyssnat på Mark Ronson "Here Comes the Fuzz" (några gånger), Peaches "Fatherfucker" (några gånger) och First Floor Power "Nerves" (pliktskyldigt några gånger, den är inte så bra), fått nya Soviac av PH (schysst!)
Uppdatering: Kung-Tunes funkar igen. Tack CB och AT.
Postat: 2003-09-23 kl. 16.17
Jag läste hela Alan Warners bok med en väntan på upplösningen. Och förväntningen berodde på att jag läste fel på allra första sidan. Eller egentligen inte, jag missuppfattade. Inte för att det förändrade boken så särskilt mycket, men det var väldigt förvirrande.
Jag kommer inte ihåg när jag tänkte att jag skulle läsa boken första gången. Jag hade i alla fall någon form av idoldyrkan av Jessica Gedin då för tiden. Hon var ju skitfrän och smart och släppte bra böcker på Koala. "Microslavar", "Trainspotting" och "Livet efter gud" (fast den sista i den raden var jag inte särskilt förtjust i, men det brukade jag inte erkänna) med flera. Koala var liksom min sinnebild för ett Coolt och Intellektuellt företag som gjorde Roliga grejer. Ett sånt där ställe där jag tänkte mig själv i arbete. Där jag kunde få göra Roliga grejer och vara Modern, Cool och Intellektuell.
Så jag läste utdraget som Koala la upp på sin webbsida (en webbsida som låg under Out Theres domän, www.ot.se/koala/ - då tyckte jag det var oerhört fränt). Var inte så förtjust ens då, men det var ju Koala. Ja, sådär höll det på.
Nu släpptes den ju till slut på Tivoli, syskonen Gedins nya förlag. Koala kraschade ju. Och min bild av alltihop har blivit lite äldre, lite bittrare och lite mer anknuten till verkligheten. Numera proklamerar jag att Jessica är sådär jävla rätt och jobbig. En idiot i panelerna och morgonsofforna. (Men när ingen tittar måste jag ju erkänna att jag fortfarande gillar henne).
Men så till slut köpte jag "Morvern Callar". Jag såg att den kom ut på video nämligen. Så då ryckte jag åt mig en pocket och la filmen på väntelistan hos BraFilm.
Jag gillade hur karaktärerna talade direkt i de beskrivande meningarna. Väldigt charmigt. Och jag gillade hans lägesbeskrivningar och hur Morvern kallt tog in sin omgivning. Men där ligger också problemet. Det är inte så att jag söker trovärdighet med ljus och lykta i böcker. Det kvittar faktiskt, men här blev det fel. Hon är så kall och utanför sig själv att jag aldrig är med henne i historien. Samtidigt är det väl nödvändigt, som historien utspelar sig. Hon lägger sig på ytan för att flyta bort.
Länkar: tivoli/morverncallar, cowboypictures/morverncallar, warprecords/morverncallar
Istället/också: "Morvern Callar" (musik)
Postat: 2003-09-12 kl. 15.52
Det känns aldrig så märkligt inaktuellt med dagstidningar när någonting sånt här händer. När jag växte upp kändes de så oerhört aktuella. Rapport och Aktuellt var på kvällen, inte på dagen. Morgontidningarna kom på morgonen och kvällspressen på eftermiddagen. Min känsla var att allting som hände fanns först i kvällspressen för att sedan utvecklas och fördjupas i Rapport och Aktuellt. Jag var liten då, så jag hade antagligen inte rätt då heller.
Men nu.
Händelser som den igår. När morgontidningarna dessutom uteblev i morse. Både NA och DN (fast NA hade tydligen dykt upp nu på eftermiddagen, bra service och smidigt formulär).
Om man aldrig är övertygad om nätets storlek så är det då. Och jag fick in SR:s webbradio hela förmiddagen. Fast den var tydligen borttagen från ettan.
Postat: 2003-09-10 kl. 17.14
Det känns som jag precis träffat mamman till alla mina kompisar. Alla manér, invanda mönster och hangups. Beteenden som jag garvar läppen av mig åt så fort jag kommit därifrån, bara för att jag känner igen dem så väl i framtida generationer.
Eller som att träffa släkten. Som smaken av kålpudding, invanda lukter direkt innanför dörren, att kunna följa rutmönster på den kaklade väggen i badrummet utan att titta och att hitta hack i middagsbordet utan att leta.
Det jag slogs mest av när jag började läsa den var när boken är skriven. Ok, jag läste en översättning från 1987. Kanske är det Klas Östergren som moderniserat den. Men ändå.
Mellanrummet betyder allt. Tankarna, bitterheten och ångesten över att alltid fortsätta leva. Holdens bitterhet är en njutning att lyssna till. Det känns som jag borde göra en djupare analys och se till där det klingar an hos mig själv. Men det är oviktigt egentligen. Jag vet hur patetiskt det är, det är lika njutningsfullt (och smärtsamt) att hata världen ändå.
Länkar: Amazon Look Inside, The FBI is the Catcher in the Rye: The Assassination of John Lennon, The Catcher in the Rye Pages
Istället/också: Adaptation (film)
Postat: 2003-09-02 kl. 18.25
En ny undersökning visar att även om man håller cd-r skivor i mörka rum så slutar de ändå fungera efter endast två år. (The Register: CD-Rs deliver degrading experience)
En stund senare läser jag att kassettbandet fyller 40 i år. (Leben: Goodbye, my love, goodbye, Babelfishad)
Sen känner jag mig sorgsen. Tänk alla gånger man plockat upp ett gammalt blandband, satt i det i en av de få kvarvarande kassettbandspelare man har kvar och lyssnat till en förgången tid och fantastisk musik. Det kommer jag aldrig kunna göra mer. Den här tiden är borta. Och för mig dräpte verkligen cd-r:en kassettbandet. Det tog för lång tid att spela in, även om det var väldigt trevligt att göra det. Dessutom dog min stereo och det enda ordentliga kassettdäcket jag hade i samma veva som jag fick chansen att börja bränna skivor.
Men tänk då. Ett blandband. En bandare. Gärna utomhus. Det var ett recept på en bra kväll.
Och när jag ändå är inne på det, varför använder man inte bandare längre? FN började prata om det i förra veckan och jag har tänkt på det lite grand sen dess. Fan vad bra det var. Överallt man gick i grupp hade man med sig en bandare. Visst, det finns fortfarande tillfällen där bandaren får följa med, men jag har bara haft med den en gång i sommar. Det var på Hultsfred så det räknas knappt och jag tror förresten jag bara spelade skivor i den. Och den är det är det enda kassettdäcket jag har kvar hemma. Det svajar rätt kraftigt, även när sladden sitter i väggen, så det är liksom inte ett alternativ längre. Även om det aldrig var ljudkvalitén man var ute efter när bandaren var med Det räckte om det kunde bli någorlunda högt.
Kanske skulle iPod:en kunna ersätta bandaren, men då måste man släpa på ett löst högtalarset. Det är liksom inte samma sak. Och problemet med att det inte går att spara för att spela om tio år finns ju även där.
Nä. Jag häller upp en kopp kaffe. Höjer koppen till tredje skjortknappen och utbringar en skål för kassetten. Jag kommer sakna dig. Jag saknar dig redan.
Postat: 2003-09-01 kl. 21.23
Ehm. Brukar inte tänka riktigt på det sättet.
Vi har det ganska bra. Jag ska nog sluta klaga på vår ekonomi.
