Jag tänker på Markus Andersson

Postat: 2006-04-18 kl. 15.11

Dorinel Marc bjöds in som konstnär till Moderna-utställningen för samtidskonst på Moderna Muséet som pågår just nu.

I P1:s Kulturnytt Debatt diskuterar Mårten Arndtzén Dorinel Marc presenterar Markus Andersson, en målande samtidsskald:

En tavla som visas på Moderna museet har väckt debatt. [...] Den är målad av Markus Andersson, föreställer Christer Pettersson och är enligt fotografen Jonas Lemberg ett plagiat av ett foto han själv tagit.

Många har istället efterlyst en annan debatt: en diskussion om konstens innehåll och kontroversiella budskap. Men än så länge har ingen sådan tagit fart. Och det kommer inte att bli någon heller, menar Mårten Arndtzén.

Nej, och vet ni varför? För att Markus Andersson inte är någon konstnär, inte på Moderna museet i alla fall. Titta i katalogen, eller i Modernautställningens deltagarlista får ni se: här finns både Christian, Torsten, Henrik och Karin Mamma Andersson med – men ingen Markus!

Honom hittar ni först under M, som i Marc. Dorinel Marc. Född 1964 i Rumänien, utbildad vid Konstfack och officiellt inbjuden till Modernautställningen 2006. ”Dorinel Marc presenterar Markus Andersson, en målande samtidsskald” – så heter Dorinel Marcs bidrag till Modernautställningen, ett konstverk bestående av ett tjugotal målningar gjorda av… Markus Andersson.

Så visst är han väl konstnär i någon mening han med, han målar bevisligen tavlor i all fall. Brunmurriga, deprimerande flacka och livlösa saker täckta med tjocka lager blank fernissa. Kitschigt idealiserande porträtt av ”martyrer” som Theo van Gogh och Pim Fortuyn; stormande hav och nakna blondiner utspillda över djurfällar.

Smaklöst, politiskt suspekt och illa utfört alltså. Och det är förstås just därför Markus Andersson får vara med här. Som ett exempel på all den moraliska och estetiska undermålighet som lurar där ute i buskarna, utanför den sanktionerade kulturens prydliga rabatter. Ett stycke skitig verklighet placerat i finsalongen av den sanktionerade konstnären Dorinel Marc. En sorts ready-made alltså - av samma slag som Marcel Duchamps pissoarer och cykelhjul från 1900-talets början.

Att ge sig på Markus Anderssons unkna värderingar vore med andra ord att göra sig skyldig till en missuppfattning – ungefär som att kritisera Duchamps pissoar för att den är luktar illa.

SR P1 - Kulturnytt En omöjlig konstdebatt (2006-04-04)

Björn af Kleen följer upp med en artikel i Sydsvenskan på Långfredagen:

Någon stor mediedebatt har dock inte följt på Dorinel Marcs installation. Publiken har inte kastat tomater. Uppmärksamheten har i stället gällt en plagiat-anklagelse. Ett fotograf hävdar att Markus Andersson kopierat en pressbild föreställande Christer Pettersson.
Ingela Lind på Dagens Nyheter är förbluffad.
– Jag saknar en diskussion om hur en konstinstitution ska göra i en sådan här situation. Vilka gränser har man? Kan man i princip ha en konstnär som styckar lik? Det är kanske vad Marc avslöjar: den liberala konst-institutionen vågar inte ta debatten om var dess gränser går.

Ingela Lind vägrar ställa upp på sensmoralen i Markus Anderssons budskap: Att utnämna en ung nazist eller en ministermördare till syndabock, som Andersson gör, innebär att vi alla är medskydliga till deras död.
Att inte fler reagerat mot tavlorna tror Ingela Lind beror på att intellektuella i dag är rädda för att stämplas som fundamentalister, som konstnärliga bakåtsträvare och motståndare till yttrandefriheten.

[...]

Mårten Arndtzén, konstkritiker på Sveriges Radio, förstår tystnaden.
– Markus Andersson deltar inte i Modernautställningen som konstnär, utan som Dorinel Marcs ready-made. Ett stycke läskig verklighet, omgärdat av feta citattecken. Och hur fan debatterar man med ett sådant?
En ready-made är enligt NE ”en benämning på ett konstverk som vanligen består av massproducerade föremål, eller delar av sådana, vilka har tagits ur sitt ursprungliga sammanhang och placerats i en ny konstnärlig kontext”. I den nya kontexten ändras innebörden.
– Om Moderna museet själv bjudit in Andersson hade det däremot tagit hus i helvete. Då hade man varit tvungen att ta honom på allvar. I synnerhet om han hade kunnat måla också.

Sydsvenskan Objuden gäst i konstsalongen (2006-04-14)

Jag blir inte klokare på Dorinel Marcs egentliga avsikter med att läsa en intervju i SARTS:

Jag är medveten om att folk kan uppleva mig som provokativ men jag vill inte provocera. Jag arbetar inte med provokation som metod. Folk kan bli provocerade av mina konstnärliga och pedagogiska metoder men jag vill inte skada utan lyfta fram missförhållanden, diskutera, analysera, debattera, ge goda råd, förändra

SARTS Intervju med Dorinel Marc (2005-10-24)