Om the Dunbar Number, det vill säga storleken på en grupp med vilken en person kan ha stabila meningsfulla relationer med. Två riktigt intressanta program på en vecka från ITC.
Tillsammans med Spiral Frog ska världens största skivbolag, Universal Music Group (25,5 % av världsmarknaden enligt IFPI), börja ge bort sin musik utan kostnad för konsumenterna.
SpiralFrog, the new music download destination, has signed an agreement with Universal Music Group (UMG), the world's leading music company, to make UMG's extensive catalog available for legal downloading in the US and Canada via SpiralFrog's advertising-supported service.
I december i år planerar Spiral Frog att lansera sin tjänst och avtalet med Universal är det största hittills. Tidigare har de bara haft några independentbolag knutna till den kommande tjänsten som blir helt annonsfinansierad.
Lance Ford, chief sales and marketing officer at SpiralFrog, said 70% of people aged 16 to 24 downloaded music online but only one in 40 tracks were bought legally. "They use computers as 21st century stereos in their rooms," said Mr Ford. "The music companies can't do much about this ratio of one bought for every 40 stolen. There needs to be a free-of-charge solution."
Enligt The Guardian planerar Spiral Frog att lansera sin tjänst i Storbritannien första kvartalet 2007. Enligt lite osäkra uppgifter baseras tjänsten på Windows Media-plattformen och en användare måste se på en 90 sekunder reklamfilm för att få nedladdningslänken (och enligt Channel 4 kanske även i själva musikfilen, men det hittar jag inga andra uppgifter om). Låten kan därefter inte spridas vidare till någon annan och inte heller brännas på skiva. Jag har inte hittat några uppgifter om bärbara spelare.
Tidigare i år tecknade EMI, världens tredje största skivbolag, ett avtal med P2P-tjänsten Qtrax som på ett liknande sätt planerar att erbjuda musik gratis för konsumenter, men med annonser vid nedladdningstillfället och ett vid nedladdningstillfället fastlagt antal möjliga uppspelningar.
Uppdatering (11.54)
Wired har lite mer:
The big idea here is that people will supposedly sit through an ad (I suspect a video ad) in order to get one PlaysforSure subscription track that expires in six months -- assuming you watch an ad a month during that time to keep the song alive. That's what all the hype has been about. Take away the "To Go" feature, and you have a far more ad-laden imitation of the free service launched by Napster earlier this year.
Marshall Kirkpatrick från Techcrunch har pratat med Spiral Frogs PR-avdelning och bekräftar bärbara mediespelare:
Spiral Frog will offer a desktop downloader for Windows Media Files (no iPods!) that can be listened to on one PC and two portable devices. Here’s the kicker - you must log in to the Spiral Frog service at least once per month, and see their ads, or your files will stop playing! The details aren’t fully set in stone, but it will be something like that. There will be links to third party sites of the record labels’ choosing if you’d like to buy your freedom to at least skip the ads.
Det här låter lite som: "Det var någon som la knarket i mitt glas"-skrönan. 10 dagars fritt spel i World of Warcraft. The first fix is free. Sen är man hookad.
Oändlig plats ger plats för nischer. Metal Injection har lanserat en musikkanal på nätet. Tyvärr verkar den mest bestå av intervjuer. Jag skulle velat ha flödesprogrammerad musik också.
Tomas Lundström skickade mig en länk för några veckor sedan till en nyhet om att Evanescence:s nya singel endast distribuerades till radiostationerna i USA genom ett format som kallas Promo Only MPE (MPE står för Media Protected by Encryption). [Sidenote: Fan vad säljiga Blabbermouth är ibland. Tar de betalt för sina nyheter som annonser?]
Jag började direkt fundera på Radio Örebros musikproducent Arne Holmberg och hur han aldrig någonsin skulle gå med på att kompromissa för att få tag i musik. Med lysten blick började jag leta med lysten blick för att såga systemet. Ett skyddat format till kräsna radioproducenter, troligt.
Man kan ju lätt förstå skivbolagens sida. Det är ofta i medialedet som de hittar en av de främsta läckorna för ny musik. Så om de kan hitta ett sätt att hantera det så skulle ingen vara nöjdare än dem. Men jag tänkte att det aldrig skulle fungera, eftersom systemet måste interagera med mängder av musikläggarprogram som alla musikproducenter är väl inarbetade med.
Men jag blev faktiskt imponerad.
Systemet fungerar till både Mac och PC. De listar själva sina nyckelfunktioner:
[...]
Complete list management and reporting.
Lockdown of an audio file until impact date of the release, which controls leaks of a single.
Complete track information, which includes, Name, Artist, Label, Intro time, total time, Ending, BPM and Genre. Labels can also include publishing & composer info, bio’s, an image or personal message from the artist and the ISRC code of the song.
Supports CD Text
Audio Quality Assurance - broadcast quality of the audio file every time.
Small file size and quick downloads
Auto naming of the song for downloading and exporting purposes.
Exporting the track to either a .WAV file or a Scott Studio Audio File, which allows for playback on any broadcasting system.
iPod (AAC) or WMA exports
Video stream previews
Create and organize your own Playlists, then burn to CD.
Jag imponeras av att de tillåter alla exportformat som de gör. Nu har musikläggarna problemet med att rippa all musik som ska läggas in i ett digitalt hanteringssystem, vilket de ju slipper. Tänk om de tillät det där för konsumenter i vanliga nedladdningsbutiker.
Det som garanterat blir problemet är pushingen av vilken musik som ska spelas i radio. En bra musikproducent ser förbi singlarna och försöker själv hitta musik från en artist som passar sina lyssnare, till skivbolagens förtret. De vill ju bara ha ut singeln med så många spelningar som möjligt. I det här systemet lär de knappast ge möjligheter att välja. Men i övrigt märks det att Jim Robinson och Pete Werner, som skapat systemet, själva varit frustrerade musikläggare innan de skapade Promo Only MPE.
Men mitt i min fascination över en bra lösning så ser jag mörkt på den här framtiden. Redan idag får man ofta hembrända cd-skivor med i bästa fall kopierade omslag som recensent. (Och i ärlighetens namn är det ändå ett steg upp från den värsta sortens promoskivor som bolagen skickar ut nu för tiden, med voice overs som talar om att det man lyssnar på är en promoskiva - hur fan ska man kunna bilda sig en uppfattning om musiken då?) Det här kommer bli framtidens distributionssätt för skivbolagen, det är jag övertyad om.
I sin blogg skryter de redan om det de själva ser som en kommande industristandard:
With the increasing number of users on the Promo Only MPE system almost at 8400 and over 19,000 songs sent out, the numbers prove that digital delivery will be the future and Promo Only will be the industry standard.
FCC har godkänt en spelare från Toshiba som använder Zune-logotypen:
The US Federal Communications Commission (FCC) has approved a Toshiba-made digital media player that look exactly like the pics that have surfaced of Microsoft's Zune gadget. The test filing confirms the device comes pre-loaded with an 802.11b/g wireless network adaptor - and clearly show the Zune logo.
Nyheten gör att jag tvivlar ännu mer på att de begraver PlaysForSure-samarbetet. Om de inte säljer Zune-spelaren under eget namn och istället låter en av aktörerna i PlaysForSure-initiativet tillverka och sälja spelaren som ska bli ett eget ekosystem, likt iPod + iTunes, verkar det väldigt osannolikt att inte alla aktörerna bjuds in.
Uppdatering (2006-08-29)
Microsoft har bekräftat uppgifterna:
- Toshiba tillverkar enheten och FCC-rapporten är äkta, säger en taleskvinna för Microsoft till IDG News.
[...]
I dokumentet finns även en användarmanual bifogad som nämner specifikationer på spelaren. Där talas om en lagringskapacitet på 30 GB, stöd för trådlöst nätverk samt inbyggd fm-radio.
Det trådlösa nätverket ska kunna användas för att lokalisera andra Zune-enheter i närheten och dela musik, bilder och annat innehåll med dessa.
Man kan säga mycket om Wikipedia och Britannica och andra uppslagsverk, men mitt NE hemma har inte uppdaterat grafiken över vilka planeter det finns i solsystemet ännu i alla fall.
Det var en händelserik dag igår på mp3-spelarmarknaden.
I maj lämnade Creative in en stämning mot Apple för att iPodens menysystem gjorde intrång på deras patent (#6 928 433), som Creative tilldelades i januari 2001 om hierarkiska menyer i bärbara spelare.
A method, performed by software executing on the processor of a portable music playback device, that automatically files tracks according to hierarchical structure of categories to organize tracks in a logical order. A user interface is utilized to change the hierarchy, view track names, and select tracks for playback or other operations.
Apple motstämde för intrång på Apples patent för användargränssnitt. Tydligen var det Apple som begått den grövsta överträdelsen. För igår gjorde företagen upp om stämningarna som avbryter alla stämningar och motstämningar samt ger Creative $100 000 000 i ersättning samt rätt att använda de tekniker som Apple patenterat.
I en kommentar sa Steve Jobs i ett pressmeddelande att Creative var lyckosamma i att få patentet, det hade han nog inte sagt om det varit omvända roller:
"Creative is very fortunate to have been granted this early patent," said Steve Jobs, Apple's CEO. "This settlement resolves all of our differences with Creative, including the five lawsuits currently pending between the companies, and removes the uncertainty and distraction of prolonged litigation."
Samtidigt berättar Dell att de till sist tar bort sin sista produkt från mp3-spelarmarknaden. I februari meddelade Dell att de tog bort hela sin hårddiskbaserade serie av produkter för att helt fokusera på flashspelar-marknaden med sin Dell Ditty. Förutom att det inte gått särskilt bra för Dell på marknaden så har säkert Apple och Creatives förlikning del i det hela, då Creative nu ska söka licensiering från övriga mp3-spelaremakare. (Och om Creative får ett visst antal licenstagare kommer Apple få tillbaka en del av de $100 mille som de betalar ut.)
A Dell spokeswoman told PC Magazine that the move is part of a company strategy to "tighten (its) consumer focus in areas like PCs, printers and TVs" as it emphasizes the PC as the new media hub.
I dag står alla nya artister i kö för att få vara med i reklamfilmer. Engelska sajten Commercial Breaks And Beats, där låtar i reklamfilmer listas, har 80 000 nyfikna besökare om dagen som får svar på sina frågor – ”Vad är det för låt i Audi-reklamen?” – och har blivit lika viktig för artisterna som MTV.
År 2006 vill alla gör en Gonzàlez. Eller, som det borde heta, en Ledin.
Vad var de de sa i Demolition Man? Hot dogs! Armour hot dogs!
Uppdatering (2006-08-22)
Det jag funderar på förresten är om låtskrivarna får STIM-pengar för varje gång som reklamen spelas? Så att Patrik Isaksson tjänar storkovan på reklampauserna?
Någon som vet?
Uppdatering (2006-08-24)
Det här är förresten vad som står på STIM:s webbplats:
På detta område gäller fri prissättning. Därför är priset beroende av många faktorer. För att få närmare uppgifter om priset kontakta NCB, ncbav@stim.se, tel: 08-783 88 15.
Storbritanniens motsvarighet till IFPI, British Phonographic Industry (BPI) hamnade i en liten pr-kris i veckan.
Eftersom BPI gillar hits-tänkandet fortfarande hade skivbolagsorganisationen tänkt sig att börja sammanställa en ungdomstopplista med namn My Music.
My Music will focus on 10 tracks featuring new British artists – ranging from pop to classical, folk and jazz - and will culminate in the first ever Schools’ Top 10 chosen by students from all over England, compiled by the Official UK Charts Company.
The 10 tracks will form the focus of a week of activities designed to reflect young people’s passion for new music and give them the tools to understand a variety of genres. Events will culminate in pupils exchanging music tokens in stores for their favourite tracks, and making history by collectively choosing a Schools’ Top 10.
En av artisterna, tolvåriga Amy Thomas, som ville bli en av tio artister på en skiva som skulle skickas ut till skolor runt om i Storbritannien hade blivit utslängd från skivan, rapporterade brittiska The Inquirer:
Amy had been chosen as one of ten young artists to feature on the My Music chart that launches in October across 1,400 UK schools.
But her inclusion was blocked by the BPI after its snoops discovered she is signed to Flowerburger Records, an independent record label which is running an online petition drumming up oposition to the BPI's policy of suing music fans who use p2p websites.
Skälet till varför Amy Thomas inte kunde få vara med på skivan ska alltså ha varit hennes skivbolag, independentbolaget Flowerburger Records, kritiserat den brittiska musikindustrin för att de stämt musikfans för att de laddat ned musik med p2p-verktyg:
Flowerburger Records fully supports the proper payment of musicians and the creators of music but believes there are better ways of achieving this than suing fans.
De berättade vidare att Amy indignerat skrev om detta på sin sida på Bebo, en social nätverkssajt likt Myspace som är populär i Storbritannien, och att hennes fans där fått ihop en flashmob framför BPI:s högkvarter där fansen höll i ballonger med låttiteln från Amys singel tryckt på. När Inquirer skrev hängde främst P2P-sajterna på. Och allt verkade vara ännu en pr-blunder från skivindustrin.
Tyvärr grumlades storyn när företrädare för BPI gick ut och förnekade att Amy Thomas blivit bortplockad från skivan. De sa till och med att hon aldrig ens varit på frågan, då hon inte varit med i uttagningen. Det sköter nämligen skivbolaget, men de anmälde henne aldrig:
We didn't decide to ban the artist - not only is it untrue that we made a decision to ban her from the campaign - she was never in the running in the first place. We don't know what her views are on downloading, and even if we did, we don't condone censorship. Since we did not ban her, it's untrue to suggest we did so on the basis of her personal views.
Mark Mulligan på Jupiter Research började gräva i storyn och hade först svårt att hitta Amys sida på Bebo. Det fanns två Amy Thomas, men ingen verkade vara den rätta.
So who are Flowerburger records. Well if the definition of a record label is releasing records then Flowerburger don’t quite seem to fit the bill. But they’ve done a lot to protest against the BPI and even the RIAA. A click on their one banner advert takes you to savethemusicfan.com which is run by Terry McBride, famed for his vociferous opposition to the RIAA. And who, by sheer coincidence [sic] keeps cropping up in stories and blog entries in conjunction with a certain Chris Thomas, who just happens to be the founder of Flowerburger records.
Added to all this, it transpires that Amy had an expensive PR agency behind her protest and the BPI weren’t actually asked to comment. I’ll leave you to conclude what you think the real story is.
Synd. Jag håller ju egentligen med om Flowerburger, att det inte är rätt väg framåt att stämma fans.
Sen är kanske frågan också om BPI verkligen vinner något på deras My Music-aktivitet, i längden. I projektet ingår att deltagande skolor ska få presentkort på musik som de ska kunna använda i butiker som deltar i projektet. Men om meningen är att visa på att musik har ett monetärt värde, är det verkligen rätt att dela ut gratismusik då?
Via Google Talk samlar Google in vad användarna lyssnar på och publicerar en trend-lista i veckan. Både smart att använda data som användaren vill visa upp och lite läskigt att de samlar in den.
Konsumentombudsmannen agerar mot Apple och iTunes Music Store för att ändra på iTunes avtalsvillkor och det stängda ekosystemet (iTMS + iTunes + iPod):
Konsumentombudsmannen (KO) är mycket kritisk till stora delar av Itunes avtalsvillkor. Förutom att musik köpt på sajten bara kan spelas på Apples egen utrustning, tar Apple sig rätten att med omedelbar verkan och utan förvarning ändra i villkoren för hur tjänsten används.
[...]
- Det är oerhörda friskrivningar, säger Jan Bertoft som är generalsekreterare på Sveriges Konsumentråd, den organisation som har anmält Itunes till KO.
- Vi vill att det här ska bli rättsligt prövat, och om det är lagligt vill vi ha en lagändring.
Det är ju lite roligt hur bestämda de är att det ska vara olagligt. Det är olagligt och om det inte är olagligt ska vi banne mig fixa så det blir olagligt och då blir iTMS olagligt. Smart.
Jag antar att punkter i köpevillkoren de vänder sig emot är sådant som att det inte finns någon ångerrätt när du köper något i iTMS:
Alla köp av Produkter är slutgiltiga. När Du laddar ner musik från iTunes Music Store startar iTunes Music Store tjänsten omedelbart och Du kommer inte ha någon rätt att ångra Dig när Tjänsten startat.
I villkoren för tjänsten hittar jag (mina kursiveringar):
9. Köp av iTunes Material
a. Produktkrav. Du är medveten om att vissa nyttjanden av Produkterna kan kräva att Du använder särskild hård- eller mjukvara (t.ex. för möjligheten att skapa fysiska kopior av Produkterna), och att Du själv ansvarar för sådan hård- eller mjukvara. Så snart en Produkt inköpts och levererats till Dig ansvarar Du själv för förlust, skada eller förstörelse av Produkten. iTunes kan inte hållas ansvarigt för det fall din Produkt förloras, skadas eller förstörs, under förutsättning att iTunes inte varit vårdslöst.
b. Produktanvändning. Du är medveten om att Produkterna innehåller säkerhetsteknologi som begränsar Ditt nyttjande till användning enligt dessa Användningsregler och Du försäkrar härmed att Du skall följa dessa Användningsregler.
[...]
d. Du är medveten om att vissa aspekter av Tjänsten, Produkterna och administrationen av Användningsreglerna är förenade med den pågående utvecklingen av iTunes. iTunes kan ensidigt bestämma att lägga ner Tjänsten eller delar därav, och Du är medveten om att Du då inte längre kommer att kunna använda Produkterna i samma utsträckning. iTunes kan inte hållas ansvarigt om de väljer att utnyttja denna rättighet.
Det är grymt stinky att om Apple väljer att lägga ned iTunes Music Store så kan användares hela musiksamling sluta fungera.
Jag antar att det är användningsreglerna (9b) som KO vänder sig särskilt mot (fem datorer, bränna spellistor sju gånger, bara av iTunes godkända spelare), speciellt i samband med §20:
20. Ändringar. iTunes förbehåller sig rätten att när som helst och med jämna mellanrum, uppdatera, revidera, göra tillägg, eller på annat sätt modifiera detta Avtal och att införa nya regler, principer, villkor eller förutsättningar för Ditt nyttjande av Tjänsten. Sådana uppdateringar, revideringar, tillägg eller modifieringar samt kompletterande regler, principer, villkor eller förutsättningar (dessa omnämns tillsammans som ”Kompletterande Villkor”) har omedelbar giltighet och inkluderas i detta Avtal. Fortsätter Du då att använda Tjänsten anses det utgöra ett accepterande av sådana Kompletterande Villkor. Samtliga Kompletterande Villkor blir härmed en del av detta Avtal.
Ibid
Jag undrar dessutom om punkten om kommersiellt användande av produkterna (9b) hindrar en DJ från att spela musik köpt i iTMS som en del i sitt set?:
Leveransen av Produkterna till Dig innebär ingen rätt för Dig att använda produkterna kommersiellt eller i reklamsyfte.
Ibid
Och sen kan man ju inte hjälpa att fundera på om inte §8b även försvårar en aning för dem själva:
Du försäkrar att Du inte skall försöka, uppmuntra eller assistera någon annan, att kringgå eller modifiera någon säkerhetsteknologi eller någon av de programvaror som utgör en del av Tjänsten eller som används för att administrera dessa Användningsregler. Du försäkrar även att inte inkräkta i, avlägsna eller förändra någon del av den rättighetsinformation som finns i Produkterna.
Ibid
Jag menar, var det inte det Apple sa i Frankrike när deras KO diskuterade möjligheterna att spela musiken i konkurrenters spelare? Burn, rip, and mix alltså. Det måste väl ändå vara att uppmana till att kringgå säkerhetsteknologin?
Tyvärr antar jag att precis som det ryktades om i Frankrike så kommer Apple snarare dra sig ur Sverige om de tvingas genomföra förändringar som tillåter konkurrenterna att spela musik med Fairplay-drm. Även om det egentligen vore bra för alla, i längden.
Uppdatering (18.26)
Det har blivit en Reuters-story av det. Den artikeln, som postades igår, säger att konsumentorganisationerna i de skandinaviska länderna inte ska vidta juridiska åtgärder ännu, att de istället ska träffa Apple i Oslo i september för att Apple vill svara direkt - förutom den skriftliga respons de tidigare skickat:
"They (Apple) have asked to meet the authorities and explain their position," she said. "We will call such a meeting, to be held in Oslo, as soon as possible."
"The ambition is to arrange for a meeting at the beginning of September, but no date has been set yet."
[...]
In its written response to the Scandinavian agencies' complaint, Apple said it might consider changing some of its practices, Abyhammar said.
"But not in those parts that deal with geographical specifications and limitations on other MP3 players than iPods," she said.
Jag tänkte länge och väl efter jag läst Doktor Glas hur Bengt Ohlsson skulle beskriva Gregorius. Detta as till man, denna vämjelighet.
Det gick som en aha-upplevelse genom mig när det till slut gick upp för mig: sympatiskt.
Ja, han är fortfarande en ganska ond man som behandlar sin hustru väldigt illa. Det är fortfarande en man som beskrivs i smått pederastiska drag när han tidigt utser sin unga brud. Men han är också sympatisk.
Där jag efter Doktor Glas närmast såg något som liknade Jean-Baptiste Grenouille från Patrick Süskinds Parfymen ser jag nu en mycket mer levande och mångfascetterad man.
Jag tänker också på Gentlemen som jag ju också nyss läst, där Klas Östergrens karaktär skriver om Röda rummet lagom till dess 100-årsjubileum, precis som Bengt Ohlsson gjort. Ur helt andra vinklar, med helt andra perspektiv.
FN frågade mig om varför jag läste The Search, lite omformulerat - eller åtminstone hur jag tolkade frågan, om det var för business or pleasure. Jag hade inget bra svar då, men jag tänkte på det när jag läste färdigt boken.
Sök har förändrat mitt liv (jag skrev först våra liv, men det lät rakare när jag siktade på mig själv). Googles devis organisera världens information och göra den tillgänglig och användbar överallt är något mycket större än Google.
Möjligheten att finna kunskap ökar vår kunskap. Möjligheten att strunta i kunskap, förutom i indexerad form, eftersom vi kan hitta den igen ger oss möjligheter att få plats med mer (indexerad) kunskap.
Var fjärde sökning är en ny sökning, skrev Googles vd Eric Schmidt i Financial Times i våras. Så det är inte bara gammal kunskap som aggregeras i sökmotorerna. Även om grundmaterialet måste finnas någonstans i världen för att man ska kunna göra något av den.
Därför behöver jag förstå sök. Hur det fungerar och varför. Google är ledstjärnan och en ny typ av företag, säger hajpen, även om brödsmulorna från pengaspåret säger att Google bara är ett annonsföretag. Men de är också mer än så. De är innovations- och kunskapsdrivna och ändå pragmatiska.
De har dessutom tidsåldern i sin hand. Google publicerar sin zeitgeist varje år (och mer däremellan), men de består också precis av det kulturella klimatet av vår era. Det är vad Google indexerar. Allt Google gör betraktas dessutom som en nyhet, även om andra gjort precis det där nya som Google precis lanserat. Om Sergey Brin och Larry Page kivas om vem som ska ha en hängmatta i Googles nya Boeing 767 blir det en story i Wallstreet Journal.
Battelle sätter dessutom fingret på att faktumet att David Filo och Jerry Yang startade Yahoo! som en länkkatalog ger avtryck i hela deras verksamhet, ända till Kevin Sites värv i Yahoo!:s mantel contra Googles ursprung i en matematisk formel som gör hela skillnaden för vilka sajter de är. Och det ger världens mest besökta webbplats (nej, Myspace är bara större än Yahoo! Mail) samt världens mest använda sökmotor.
Allt detta behöver förhållas till, både för business och pleasure.
Och för sitt större grepp är The Search värd att läsa, även när tidens tand fräter på en av de snabbast utvecklande marknaderna som finns.
JPod är Generation X all over again, fast mycket sämre. Om man vill se Microslavar som Generation X 2.0 så går dock inte linjen att dra vidare till JPod utan vidare, som många försökt göra gällande. Det är snarare 1.0 + The Office.
I framför allt Eleanor Rigby, men också i All Families are Psychotic, tyckte jag en ny mer komplett Coupland växte fram. I JPod försöker han jämka ihop den nya och den gamla och det funkar inte särskilt bra.
Sidorna med mellanspel, som var så briljant i Generation X, är här mest meningslösa. Där ramade de in och skapade mening, här irriterar de och slösar på träd.
Karaktärsutvecklingsepisoderna är krystade där de i Eleanor Rigby var trovärdiga i sin galenskap. De hålögda karaktärerna är själsligt tomma, som alltid på ytan i Couplands romaner, men här stannar det inte vid ytan. Hans egna cameos är mest märkliga och känns mest desperata: Se på mig, jag är meta as fuck.
Men det är förstås också sant. Det är meta as fuck. Det är något en författare som Douglas Coupland skulle kunna ha med i sin dieges. Men här sätter det mer the suspension of disbelief ur spel.
Det sagt så finns det naturligtvis de mest fantastiska små guldkorn i boken, som alltid i Couplands romaner. Men de känns färre och mer meningslösa än de brukar. Han försöker sätta ned boken i tiden med Kina, spelmarknaden och ett uppdaterat nätsamhälle, men roligt blir det först i detaljerna - som Blixa Bargeld i Kina.
Lite skön självhjälpslitteratur är väl ett tecken på begynnande 30-årskris om något (om inte medlemska i Viktklubben och en relativt nyfunnen joggingvana vore nog) och fler böcker ska det bli. (TL:s reklam fick mig att lägga med den där Självkänsla nu i senaste bokbeställningen, även om den i princip får det att krypa i kroppen på mig.)
The Anger Trap är en bok om att lära sig hantera ilska i alla dess former. Och gud vet att jag behöver det. Jag tycker det är lite pinsamt att erkänna det, men så är det ju.
Jag köpte två vid inköpstillfället. Jag hoppas den andra är bättre. Det är något som liksom vänder sig i magen på mig när jag lär mig att samma författare, Dr. Les Carter (America's Anger Expert), även skrivit The Anger Workbook for Christian Parents.
Men även om exemplen känns väldigt tillrättalagda för att passa bokens struktur så finns det lärdomar att dra här och jag hoppas att jag tar till mig dem. Det är inte svårt att finna bevis mot att jag är långtifrån färdiglärd, naturligtvis. Men bättre. Kanske. Förhoppningsvis. Och snart. Förhoppningsvis. (Annars jävlar.)
Jag läste mest Gentlemen som en föreberedelse för att läsa Gangsters, vilket säkert satt sina spår i läsupplevelsen. (Och jag funderar på om jag borde läst Röda rummet innan för att ta till mig eventuella kopplingar dit, då ju Klas Östergren [i boken] krönikerar bröderna Morgans öden och äventyr istället för att uppdatera Röda rummet som han kontrakterats för.)
Det jag funderar mest över när jag läser är folkrörelsernas död. Att vi inte är grupper längre, vi är nischer. Och att det känns sorgligt på sitt sätt. I individens rike är allt ensamt.
Men samtidigt vet jag ju att det där inte riktigt är sant heller. I gruppernas tyranni var individerna tvingade att passa in, i nischernas rike hittar man gemenskaper i det som passar. Jag tror det måste ske en utveckling som kan infoga solidariteten i fler enskilda ställningstaganden. Och jag tror pendeln kommer svänga tillbaka till något nytt och bättre. Men just nu ... är det ganska kallt.
[Lite bloggmeta så tror jag att jag bytt från Alfakrull till Knuff för ISBN-aggregering nu. Även om jag gillar Alfakrull i princip är det många saker jag stör mig på, rent tekniskt. Och dessutom är den rätt livlös nu för tiden.]
It's now clear that we have a drooping tail: the site simply doesn't have enough content to supply the predicted demand at the low end.
[...]
So, what would happen if our sample site could wag its traffic tail up to the straight line representing the traffic potential the theory predicts?
In my analysis, current traffic with 1,000 pages was 2.6 M pageviews over an 8-week period. With 260,000 pages, the site could expect traffic to increase to 4.8 M pageviews over the same period. [...]
Now, if we extend the 8-week period to a full year, the total traffic would almost double -- from 16.9 M to 32.2 M pageviews -- giving each new page an average of 58 views.
[...] In the long term, non-search advertising's value will drop to 0.1 cents or less per page.
So, at the expected long-term value of 0.1 cents per view, 58 pageviews have a value of about 6 cents. If we assume the new pages can attract traffic for five years, and then discount future cash flow by 10% per year, the present value of each new page is 24 cents.
Not much. But we're expecting to add 259,000 pages, so the total value would be $62,000.
[C]ould the site create 259,000 new pages for $62K? Obviously not[.] The only feasible approach is that chosen by many sites these days: to con users into contributing content for free.
Jag kommer snart behöva göra det här, så jag vill säkert hitta tillbaka hit senare. Omdirigerar rss-flöden till Feedburner (men behåller lokala adressen?).
Pontus Schultz skriver om Jan Wifstrands avhopp från DN och vad DN faktiskt behöver vara:
Som tidningsläsare, och framför allt den generation tidningsläsare som kommer efter mig, prenumererar jag inte för att få en nyhetssammanfattning. Jag prenumererar för det där jag inte visste jag ville ha. Den långa intervjun. Det stora reportaget. Den kul vinkeln. Den personliga analysen. Affärsutveckling.
Det ekar från en passage jag läste i morse ur Chris Andersons The Long Tail:
Is a fragmented culture better or worse culture? Many believe that mass culture serves as a sort of social glue, keeping society together. But if we're now all off doing our own thing, is there still a common culture? Are our interests still aligned with those of our neighbours?
In his book Republic.com, University of Chicago law professor Cass Sunstein argues that the risks are real – online culture is indeed encouraging group polarization: "As the customization of our communications universe increases, society is in danger of fragmenting, shared communities in danger of dissolving." He evokes the famous Daily Me, the ultimate personalized newspaper hypothesized by Nicholas Negroponte of MIT's Media Lab. To Sunstein, a world where we are all reading our own Daily Me is one where "you need to come across topics and views that you have not sought out. Without any difficulty, you are able to see exactly what you want to see, no more and no less."
Christine Rosen, a senior fellow at the Ethics and Public Policy Center, shares Sunstein's concerns. In an essay in The New Atlantis, she writes:
If these technologies facilitate polarization in politics, what influence are they exerting over art, literature, and music? In our haste to find the quickest, most convenient, and most easily individualized way of getting what we want, are we creating eclectic personal theaters or sophisticated echo chambers? Are we promoting a creative individualism or a narrow individualism? An expansion of choices or a deadening of taste?
The effect of these technologies, Rosen argues, is the rise of "egocasting," the thoroughly individual and extremely narrow pursuit of one's personal taste. TiVos, iPods, and narrowcast content of all sorts allow us to construct our own cultural narrative. And that, she says, is a bad thing:
By giving us the illusion of perfect control, these technologies risk making us incapable of ever being surprised. They encourage not the cultivation of taste, but the numbing repetition of fetish. In thrall to our own little technologically constructed worlds, we are, ironically, finding it increasingly difficult to appreciate genuine individuality.
The Long Tail, s 189-190 (2006-08)
Anderson håller naturligtvis inte med och menar att det är just den typen av filter, som Schultz menar att DN borde vara, som är nyckeln till att vända den negativa effekten av oändliga nischer och anpassat innehåll.
(Och för den som möjligtvis blir nyfiken på vem Pontus Schultz menar är hon som ska ta över efter Wifstrand på DN men inte orkar läsa artikeln kan jag meddela att han tror det blir Eva Swartz som nu är vd på Natur och Kultur.)
Det är svårt för butikerna att särskilja sig med endast varumärke och om man vill verkligen kapa åt sig en del av marknaden på lång sikt behöver man mer än så. Därför är ingen av de stora butikerna i USA tjänsteleverantör-stödda, utan egna butiker med egen teknisk lösning, egen katalog och egna avtal med skivbolagen.
På Europas diversifierade marknad, där skivbolagen är många och starka på varje lands egen marknad och en mängd avtal måste slutas har tjänsteleverantörs-butikerna varit framgångsrika i etableringsfasen av den digitala nedladdningsmarknaden, men mycket tyder på att den tiden är förbi.
Att då Nokia går in och köper Loudeye (som gjorde sig av med sin amerikanska del och i stort sett numera bara är vad OD2 var) är därför ett steg i den riktningen.
Nokia får en teknisk lösning som redan har avtalen i hamn med (väst-)världens skivbolag. De får en redan uppbyggd katalog och ett färdigt distributionssystem.
Nokia har därmed allt klart för att också skapa ett stängt ekosystem med sina telefoner och en musikbutik (pressmeddelandet pratar mest om N-serien) likt iTunes + iPod och kommande Zune + Xbox Live Store (eller vad det nu kan tänkas bli).
Vad som kommer ske med de OD2-stödda butikerna världen över är i dagsläget inte klart. Man kan ju tänka sig att Microsoft inte blev mer intresserade av att hålla kvar i Nokia-stödda MSN-butiker ... Även om köpet av Loudeye kanske innebär att Nokia byter teknisk fot till Windows Media-formatet.
(Sommaren 2004 köpte Loudeye OD2 för omkring $40 miljoner. Köpesumman för Loudeye/OD2 beskrivs som runt $60 miljoner. Affären väntas slutföras i december.)
Uppdatering/tillägg
Nokias uppköp har ökat på rykteskarusellen kring ett eventuellt uppköp av Napster, som nu i sommar har postat en kvartalsrapport som visar på minskade förluster (äntligen) men även en 7 %-ig minskning av antalet prenumeranter. (Den där superlyckade prenumerationsmodellen verkar het.)
Uppdatering (14.34)
I morse när jag vaknade upptäckte jag att Computer Sweden skrivit om Nokias köp i dagens nummer:
Enligt Sigurd Leth, nordisk chef för Nokias affärsområde för multimediemobiler, var köpet av Nasdaq-noterade Loudeye, som arbetar med digitala musikplattformar, strategiskt viktigt för Nokias satsningar på musikområdet.
– Genom köpet av Loudeye får vi 1,6 miljoner låtar som redan är gjorda för mobiler och dessutom får vi personal som har bred kompetens, säger han om det nyförvärvade bolaget som Nokia sedan tidigare samarbetat med.
[...]
Sigurd Leth påpekar att fördelarna mobilen som musikspelare är många.
All musik kan laddas ner trådlöst, jämfört med en Ipod som behöver vara kopplad till datorn. Spellistorna i den egna musikshoppen kommer att kunna skickas till varandra och dessutom är Nokias egna musikmobiler av mycket hög kvalitet, hävdar Sigurd Leth.
Hade missat att Internetworld också skrev om köpet. Den mest intressanta delen följer:
Han tror att tjänsten även kommer att bli tillgänglig för dem som har mobiler från andra tillverkare, eftersom Nokia brukar använda sig av öppna standarder.
OD2:s butiker säljer filer i Windows Media-format idag och Nokias telefoner i N-serien klarar att hantera Windows Media-filer. Men även om citatet är väldigt svävande har han ju rätt i att Nokia brukar välja öppna standarder och de har kritiserat drm-skadade satsningar förr.
Uppdatering (Samma dag, 16.38)
Hypebot skriver också om Nokia + Loudeye/OD2:
Last year Apple sold 35 million iPods.
Last year Nokia sold 45 million music enabled cell phones.
Next year Nokia expects to sell 80 million music enabled phones.
[...]
Apple's Music Business Model: cool devices + music easy to use download store = success.
Nokia's Music Business Model: cool multi-use devices (cell, music, camera, etc) + download store = ???
Hypebot Could Nokia Be The real iPod Killer? (2006-08-10)
Shawn Fannings Snocap har spelat ut ännu ett kort på den digitala nedladdningsmarknaden: Snocap Linx. Den här gången är det distribuerade butiker, som både kan inkluderas på en artists Myspace-sida och inkluderas på andras webbplatser:
En intressant utveckling av försäljning till förbi såväl skivbolag som skivbutiker, även om ett skivbolag och en musikbutik kan vara inblandade även de med tekniken.
Rättighetsinnehavaren själv sätter priser, format och drm-skydd. The Format i exemplet säljer musik i drm-fritt mp3-format. Dessutom ger de möjligheten för fans att själva inkludera butiken på sina webbplatser vilket ger möjligheter till en smittsam viruseffekt, vilket kan hjälpa till att ytterligare putta kunder nerför den långa svansen.