Postat: 2007-07-10 kl. 01.56
- Titel: Montecore – En unik tiger
- Författare: Jonas Hassen Khemiri
- ISBN 10: 911301546X
- Förlag: Norstedts
- Utgiven: 2006
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): 2007-02-20
- BKTJD: 2578
- Köpt: Av en snubbe på forumet
- Köp: adlibris.se / amazon.com / amazon.co.uk / bokus.com/se
När jag läst Ett öga rött trodde jag aldrig jag skulle läsa något mer av Jonas Hassen Khemiri. Jag tyckte stilen var sökt och mest fånig. Jag tyckte han gjorde det lätt för sig och att han spelade på tok för mycket på fördomar.
Jag kommer inte ihåg vem det var som fick mig att köpa och läsa Montecore också, men någon var det (minnesbilden säger Mattias Ahlström, men jag förstår inte hur). Jag är hur som helst tacksam för det, för Montecore är en riktigt bra bok.
Dessutom gör den Ett öga rött bättre. Han förklarar och gör skäl för språklarvandet i debutromanen och gör det nästan trovärdigt. Vrångt och truligt. Jag tyckte språket var ihåligt och dumt, även med metaperspektivet. Det var för mycket form över innehåll. Men nu när jag tänker efter kanske det var mest mitt eget fel? Jag gick på alla skriverier om invandrarslangen och hur fint och bra och fint det var. Och sen kunde jag inte läsa den för vad det var.
Montecore är en roman om Jonas Hassen Khemiri, ett metajag och hans pappa – även om pappor är frånvarande i hela boken – utom i tredje person. Verklighet och fiktion vävs ihop till något tredje.
I en intervju i Aftonbladet inför boksläppet sa han att det är just det som är nyckeln:
– Det finns mycket i ”Montecore” som lockar läsaren att tro att det finns en sanning i historien. Pappan i boken är från Tunisien. Hans son heter Jonas Khemiri. Mamman är från Sverige.
Så långt stämmer det med verkligheten.
– Men om man leker med osäkerheten ställer det krav på vaksamhet hos läsaren och det tycker jag om.
Rolig, smart och tankeväckande. Om språk, personlighet samt språk och personlighet. Om berättelser, sanning och lögner.
Stephen Farran-Lee skriver i pressmaterialet till boken:
Boken gestaltar ett “sant” förlopp, vare sig det har hänt eller ej, och vare sig det handlar om personliga tragedier eller internationell brottslighet. Den förklädnad som fiktionen är, är bara ett nödvändigt ont, ett medel. Men så finns författare som Jonas Hassen Khemiri. Som tycker att förklädnaden är nog så intressant i sig, och som använder sig av den för att utmana vårt invanda sätt att acceptera vad som sägs. Inte minst i en roman.
Jag kommer inte läsa om Ett öga rött, men jag kommer vänta på Khemiris tredje bok med spänning.
Om Montecori (tigern):
Titeln? Ja, den är en historia för sig. När den Las Vegasbaserade tyska tigertämjarduon Siegfried & Roy skulle uppträda en gång för några år sedan, så vägrade en av tigrarna att göra sitt trick. När han skulle tillrättavisa den genom att slå sin mikrofon i huvudet på tigern så gick den till attack. Den var inte så tam som den såg ut. Den tigern hette Montecore.
Men storyn i Wikipedia är att tigern i själva verket försökte undsätta Roy:
Horn fell during the act and Montecore was attempting to drag him to safety, as a mother tigress would pull one of her cubs by the neck.
Postat: 2007-07-04 kl. 00.05
- Titel: Jag är din flickvän nu
- Författare: Nina Hemmingsson
- ISBN 10: 9189632583
- ISBN 13: 9789189632585
- Förlag: Kartago
- Utgiven: 2006
- Format: Häftad
- Utläst (var, datum): 2007-02-06, Slottsgatan
- BKTJD: 2579
- Köpt: bokus.com/se
- Köp: adlibris.se / amazon.com / amazon.co.uk / bokus.com/se
Jag blev lätt förälskad direkt när jag såg DN Kultur den där dagen i januari när Nina Hemmingsson var omslaget och ett uppslag.
Omslaget var en enrutesstrip och några till följde på uppslaget där de presenterade henne:
Nina Hemmingsson har en svart, rå humor. Hennes karaktär säger allt det där fula som man bara tänker, som aldrig får komma ut för då skulle det kännas som man aldrig får komma in i ett rum med andra människor igen.
Upplever jag den råare för att den kommer från en tjej? Kanske. Eller så retar den bara fler fördomar därigenom och gör serierna roligare? Eller så är det helt enkelt bara så jävla bra.
Johan Wirdelöw skrev det väl när han recenserade albumet på dagensbok.com:
Det finns något i den där brutala taktlösheten som direkt förmedlar känslan av ren och skär befrielse. Det handlar om det genuint härliga i att bemöta en klyschig vardagsreplik med något så fullständigt plötsligt och opassande som möjligt. Oavsett om den förste menar väl eller inte.
Nina kan följas på Aftonbladets sajt, men det är lite för oregelbundet. Man vill ju helst slippa gå in och hoppas att de uppdaterat. Så serieboken var ett bättre alternativ.
Postat: 2007-07-03 kl. 00.02
- Titel: Absolute Friends
- Författare: John le Carré
- ISBN 10: 0340832908
- Förlag: Coronet Books
- Utgiven: 2003 (utgåvan 2004)
- Format: Storpocket
- Utläst (var, datum): 2007-02-05
- BKTJD: 2580
- Köpt: amazon.co.uk
- Köp: adlibris.se / amazon.com / amazon.co.uk / bokus.com/se
Jag köpte och läste Absolute Friends för att jag diskuterade litteratur med min kollega Lars Olof Berg. Jag berättade att jag har svårt för deckare, att jag tycker det oförutsägbara är för oförutsägbart och att formen inte riktigt ger mig någonting.
Då sa han: Pröva Absolute Friends
. Och det gjorde jag såklart då.
Men det här är väl ändå ingen deckare.
Absoluta vänner, som den heter på svenska, utspelar sig i ett tidsspann mellan efterkrigstiden och nu där Ted Mundy och Sasha träffas och blir absoluta vänner i sextiotalets explosiva revolutionära Berlin och så småningom till ett nutidsengland där vännernas band flyttas isär och binds ihop igen.
Men det här är ingen deckare, det är ju en agentroman, typ. Jag har läst dem förut och gillat dem för vad de är, men de är ju just bara det.
Eftersom jag hade den ansatsen satt jag mest och väntade på deckarintrigen de första hundra sidorna, tills jag listade ut att jag inte behövde fundera längre. Det här var vad jag fick.
Boken är en ganska frän kritik mot vår terrormisstänkande och xenofobiska samhälle, men också ganska lättsam sådan. John le Carré pekar ut hur fel det kan vara och dramatiserar det, men sen är det inte så mycket mer med det. Och fine, det är helt OK. Jag bara inte bryr mig så mycket.
Postat: 2007-07-01 kl. 23.30
- Titel: Handbok för ateister - En ateologisk betraktelse
- Originaltitel: Traité d'athéologie. Physique de la métaphysique
- Författare: Michel Onfray
- Översättare: Jim Jakobsson
- ISBN 10: 9157804834
- Förlag: Nya Doxa
- Utgiven: 2006
- Format: Häftad
- Utläst (var, datum): 2007-01-08, Slottsgatan
- BKTJD: 2581
- Köpt: Bokus
- Köp: adlibris.se / amazon.fr (franska) / amazon.com (engelska) / amazon.co.uk (engelska) / bokus.com/se
Någon gång under förra året landade jag i insikten att jag inte längre kunde stödja den svenska kyrkans verksamhet. Troende vet jag inte om jag någonsin varit. Avsaknaden av gud varit min grundinställning. Jag har svårt att ställa mig frågan Finns gud?
, för då måste jag på något sätt anta att det finns en möjlighet att gudar finns. Frågan känns och har känts konstig och onödig.
Jag har då och hävdat att jag kanske är agnostiker, eftersom jag inte kan veta vad som en gång startade big bang, eller vad det nu var som startade alltihop (om det nu måste haft en start). Men det har mer varit spetsfundigheter i diskussioner än en riktig övertygelse.
FN menar att det jag gör är också att tro, när jag sätter min tillit till vetenskapen. Och kanske är det så, men tron vilar bara på vilka teorier som gör saker gällande – inte på att världen har vetenskapliga förklaringar i sig. Det ser jag bara som självklart och utan tro. (Well, det låter ju helt otroligt självklart när jag skriver det så här, men ändå.)
Jag har varit med i Svenska kyrkan och betalat kyrkoskatten för att jag tycker kyrkan gör bra saker för människor, med sitt arbete med hemlösa och hjälp till människor i sorg (och glädje för all del). Men det jag till slut kom fram till var att även om verksamheterna i sig är bra, så borde inte ett trosförbund göra dem. Det jag alltså borde göra istället är att skänka jämförbar mängd av min årliga inkomst till organisationer jag tycker ska syssla med den verksamhet jag gillar. Och bröllop sköter staten redan så bra, eller bättre rättare sagt eftersom de inte gör lika stor skillnad på kärlek och kärlek. (Och bättre blir det när utredningen om könsneutrala äktenskap kommer fram till det enda rätta. Fast Kd lär väl göra vad de kan för att sätta käppar i hjulet.)
I oktober förra året lyssnade jag på Filosofiska rummet, programmet Ateismen - Vad kan den erbjuda? som bland annat tog upp Michel Onfrays Handbok för ateister. De talade om vad man baserar en ny icke-religiös etik på när vi inte längre är rädda för gud.
Väl sammanfallande till att jag fick hem boken släppte Wired sitt nummer 14:11 The New Ateism.
Men jag måste tyvärr säga att jag är ganska besviken. Omslagsstoryn i Wired var på ganska låg nivå, då den mest handlade om hur den nya ateismen organiserar sig, även om det fanns poänger i artikeln. Och visst fick jag ut en del av En handbok för ateister, men mest klappar på ryggen för att jag valt sida. Som Wired skrev: Are they winning converts, or merely preaching to the choir?
.
Handbok för ateister är nämligen inte alls en handbok för ateister - möjligen för de som vill bli ateister, med ammunition för att skjuta sönder argument från en tänkt motståndarsida; inte hur vi bygger en ny etik på ickereligiös grund. Det är istället en frän attack mot våra tre monoteistiska religioner. Och ärligt talat känns det lite fånigt. När jag läste den tänkte jag att första delen kan vara en sågning av religionerna för att sedan gå vidare, men det var istället allt den var. Michel Onfray verkar knappt ha kunnat hejda sig för att få berätta mer, såga mer. Och jag är ärligt talat ganska ointresserad av det. Jag vet att religionens skrifter är nys. Jag vet att de är ihopsatta under århundraden och att de sammanfogats av olika källor för att bäst passa makten. Jag konstaterar att de är några av historiens mest spridda böcker och att jag antagligen borde läsa dem någon gång, för det är litteratur som påverkat vårt samhälle på ett omvälvande sätt.
Onfray var mer moderat när han intervjuades i Människor och tro, under promotionturnén för hans bok. Vilket jag tyvärr inte respekterar honom mer för. Det känns ointressant att tala om hur värdelös religionerna och dess skrifter är när diskussionen borde handla om hur man går vidare.
Men nu när jag har gått ur Svenska kyrkan så roas jag över några saker. Varför beter de sig som en ond bokklubb man lätt kan halka med i, men har mycket lurigare att gå ur när ansökningshandlingar för att gå med finns på webbplatsen, men ansökan om utträde måste beställas per telefon eller utträde göras på plats? (Egentligen räcker det väl med att skriva ett eget brev, men det är ju också worky.) Varför måste jag betala kyrkoskatten hela 2007 också bara för att jag gick ur efter november 2006?
Och den kanske mer intressanta frågan är väl vad jag ska göra med tiondet efter 2007?
Citat från boken:
Jag föraktar inte de troende, jag finner dem varken löjliga eller ömkansvärda, men jag känner förtvivlan när jag ser hur de föredrar barnens lugnande fiktioner framför de vuxnas visshter. Hellre en tro som lugnar än ett förnuft som oroar – även om priset är en evig mental infantilism.
Handbok för ateister, s 21
Människorna, som är dödliga, änglida och begränsade, som plågas av dessa begränsningar och hemsöks av idén om fullkomlighet, uppfinner en makt utrustad med precis motsatta egenskaper: genom att vända ut och in på sina brister, som fingrarna på en handske, fabricerar de egenskaper som man sedan faller på knä och krälar i stoftet för. Är jag dödlig? Gud är odödlig. Är jag ändlig? Gud är oändlig. Är jag begränsad? Gud är obegränsad. Vet jag inte allt? Gud är allvetande. Kan jag inte allt? Gud är allsmäktig. Har jag inte förmågan att vara överallt? Gud är allestädes närvarande. Är jag skapad? Gud är oskapad. Är jag svag? Gud är den förkroppsligade allsmäktigheten. Lever jag på jorden? Gud finns i himlen. Är jag ofullkomlig? Gud är fullkomlig. Är jag ingenting? Gud är allt. Och så vidare.
Religionen blir därmed ett enastående främmandegörande: den innebär att människan avskiljs från sig själv och skapar en fantasivärld där sanningen återfinns i fiktig förklädnad.
Ibid, s 52
Att dekonstruera monoteismerna, avmytologisera den judisk-kristna traditionen – men förvisso även islam – och därefter demaskera teokratin: där har vi tre inledande uppgifter för ateologin. Med detta som utgångpunkt kan vi sedan påbörja arbetet med att etablera en ny etisk grund, som kan skapa en moral där kroppen inte längre är en bestraffning, jorden en tåredal, livet en katastrof, njutningen en synd, kvinnorna en förbannelse, intellektet en förhävelse, vällusten en fördömelse.
Till detta kan sedan fogas en politik mer fascinerad av livsdriften än av dödsdriften.
Ibid s 83-84
Medan kyrkan under och efter kriget förblir tyst i fråga om nazismen försummar den inte att inskrida mot kommunisterna. I fråga om marxismen visar Vatikanen prov på en engagerad, militant och kraftfull hållning , som bara kan önska att den använt för att bekämpa och ifrågasätta det nazistiska riket. Trogen kyrkans tradition, från Piux IX och Pius X, att fördöma mänskliga rättigheter som stridande mot kyrkans läror, bannlyser Pius XII, påven som blivit ryktbar för sin vänskap med nationalsocialismen, i ett svep all världens kommunister redan 1949. Som ett av skälen för sitt beslut hävdar han att judarna och bolsjevikerna är i maskopi med varandra.
Man måste komma ihåg detta: ingen nationalsocialist, varken i partiets bas eller bland de högt uppsatta och medlemmarna i rikets generalstab, har blivit bannlyst, ingen grupp har uteslutits ur kyrkan för rasistiska eller antisemitiska uttalanden eller handlingar, eller för att ha satt gaskamrarna i verket. Adolf Hitler bannlystes inte, hans bok Mein Kampf har aldrdig förts upp på kyrkans index. Låt oss erinra om vilka författare detta beryktade Index Librorum Prohibitorum har fogat till sin lista efter 1924, det år då Hitlers bok kom ut: vid sidan om Pierre Larousse, skyldig till Grand Dictionnaire universel (!), finner man Henri Bergson, André Gide, Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Adolf Hitler har aldrig funnits med på listan.
Ibid s 219
Postat: 2007-01-08 kl. 21.40
- Titel: Snö
- Originaltitel: Kar
- Författare: Orhan Pamuk
- Översättare: Inger Johansson
- ISBN 10: 9172637765
- ISBN 13: 9789172637764
- Förlag: Norstedts
- Utgiven: 2002 (På svenska 2005, utgåvan 2006)
- Format: Storpocket
- Utläst (var, datum): 2006-12-29, Slottsgatan
- BKTJD: 2582
- Köpt: Bokus
- Köp: adlibris.se / amazon.com (turkiska) / amazon.co.uk / bokus.com/se
Efter att ha läst Snö är det omöjligt att se årets nobelpris utan se det politiskt. Men lika glad är väl jag för det, i och för sig.
Det jag vet, efter att ha läst Snö, är att jag inte vet särskilt mycket alls om Turkiet. Turkiet är schysst charter tror jag, men man åker inte dit på grund av att det är oschysst.
För jag tror jag vet en massa saker. Som att ett armeniskt folkmord tog plats i början av 1900-talet, att kurderna har förtryckts. Men ärligt talat vet jag mest det här från tidningsrubriker.
Det jag vet nu, som jag inte visste innan är vilken ung historia Turkiet har. Turkiet är bara 84 år gammalt 2007. Och bilden av Atatürk fascinerar mig. Kan det verkligen vara sådan hjältedyrkan som Snö låter förmedla? Det är ju lätt att misstänka det med åtal för förolämpningar av nationen, som bland andra Orhan Pamuk utsattes för 2005:
Rättegången gäller en intervju som Orhan Pamuk gav i den schweiziska tidningen Tagesanzeiger i februari. Där tog han upp frågan om folkmordet på armenier och andra kristna 1915 och övergreppen mot kurder under kriget mot PKK-gerillan, som 1984 inledde ett uppror.
”30 000 kurder och en miljon armenier mördades i dessa områden och ingen utom jag vågar tala om det” sade Pamuk, vilket väckte starka reaktioner i Turkiet. Han ansågs därmed ha brutit mot en lag som förbjuder förolämpande av den turkiska republiken som grundades av Kemal Atatürk på 1920-talet. Lagen talar om att ”turkiskhet” inte får angripas.
[...]
På torsdagen sade Rehn i uttalande inför rättegången att ”det är inte Orhan Pamuk som står inför rätta i morgon, det är Turkiet”.
Orhan skrev själv om åtalet i The New Yorker, där han jämförde sig med Ka från Snö när han gick i ofrivillig exil för att undvika kontroversen.
Åtalet lades ned av någon anledning, men andra har blivit dömda och väntar fortfarande på domar efter samma lagparagraf. Märkligt, minst sagt, för ett modernt land.
Och nu när Turkiet inlett – eller rättare sagt försökt inleda – förhandlingar om att gå med i EU, vill jag veta mer om landet. Jag hoppas på tanken att EU inte behöver vara en religiös hegemoni utan att EU kan ta in medlemsländer som domineras av en annan gudom än den i resten av den europeiska gemenskapens länder. Det skulle visa att religionen inte är något vi bygger vår gemenskap på.
Om vi därmed även får ett av Europas största länder att börjar respektera mänskliga rättigheter bättre är det ju fint.
Boken då? Det är mycket satiriskt, skriver Östgöta-Correspondentens recensent i ett citatbrott på omslaget. Men jag är inte säker på att det är så jag väljer att se på den. Poeten Ka kommer till Kars, i östra Turkiet, efter 12 år i exil i Tyskland. Han säger att han kommer för att skriva om Kars självmordsflickor, för en artikel i en västerländsk tidning. Väl där strider han med sina egna känslor för religionen, med andras förväntningar och med kärleken till en gammal flamma. Och genom hans konflikter och omgivningens belyser han Turkiets konflikter.
Svenska Dagbladets recensent skriver det bättre:
Han tror på moderniteten, men avskyr det våld med vilket Atatürk moderniserade Turkiet. Han avskyr den islamska extremismen, men tilltalas av de troendes fromma trygghet. Och helst vill han bara skriva dikter och älska med Ipek.
Och modernt, som Brett Easton Ellis, Douglas Coupland och vår egen Jonas Hassen Khemiri, glider Orhan själv igenom fiktionen som berättaren som gör sig till känna mer och mer ju längre romanen lider.
Uppdatering (2007-01-11)
Apropå islam och EU:
Den som efter julhelgernas slut vill fundera över religion och samhälle i dagens Europa kan ladda ned den nyligen publicerade årsrapporten från EU:s centrum för övervakning av rasism och främlingsfientlighet, EUMC. Rapporten har titeln "Muslims in the European Union" och är skakande läsning. Där konstateras att män, kvinnor och barn - mitt i EU - utsätts för utbredd och tilltagande diskriminering och för kränkande, förnedrande och i värsta fall våldsamma angrepp enbart på grund av att de anses tillhöra den vagt definerade gruppen "muslimer".
Rapporten finns att läsa på EUMC:s webbplats och visar med all önskvärd tydlighet att vi i EU måste arbeta aktivt för att religionen ska bli en icke-fråga.
Postat: 2006-11-29 kl. 08.11
- Titel: Damernas detektivbyrå
- Originaltitel: The No. 1 Ladies' Detective Agency
- Författare: Alexander McCall Smith
- Översättare: Peder Carlsson
- ISBN: 9170012458
- Förlag: Månpocket
- Utgiven: 2003 (På svenska 2005, utgåvan 2006)
- Format: Pocket
- Utläst (var, datum): 2006-11-21
- BKTJD: 2983
Köpt: Lånat- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK
Jag vet inte riktigt ... deckare är helt enkelt inte för mig. Och jag kan inte komma ifrån känslan att Alexander McCall Smith översimplifierar livet i Botswana.
Lite ouppmärksamt läste jag boken med förväntningen att författaren var en svart kvinna från Botswana. När jag väl läste på omslaget och såg namnet Alexander McCall Smith, kollade upp honom, kändes det väldigt märkligt. Jag tänker, kanske lite översittande och på något sätt xenofobiskt, att Alexander antagligen har svårt att tänka sig in i Precious Ramotswes liv och hennes prövningar.
FN hävdar i och för sig tänkvärt att Alexander är en Anthony Hegarty, att Alexander egentligen vill vara den där tjocka svarta kvinnan i sina romantiska självdrömmar där han föreställer sig ett enklare liv, mer i kontakt med naturen, kärleken och alla andra romantiska ideal som han trängtar.
Men själv känner jag att det mer är cyniskt och kommersiellt överslag han använder för att särskilja Damernas detektivbyrå från resten av alla myror i deckarstacken.
Postat: 2006-11-22 kl. 19.17
- Titel: Getting Things Done: How to Achieve Stress-free Productivity
- Författare: David Allen
- ISBN: 0749922648
- Förlag: Piatkus
- Utgiven: 2001 (Utgåvan 2006)
- Format: Storpocket
- Utläst (var, datum): 2006-11-14
- BKTJD: 2984
- Köpt: Amazon
- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK
Jag har haft en extremt tung arbetsperiod under hösten, mest beroende på min egen oförmåga att få saker gjort. Därför beställde jag i september den här boken och läste den och försökte implementera en del av idéerna under projektens gång.
Nyckeln till Allens modell är att sätta handlingar till allt som pågår i ens liv, allt ifrån privata projekt om att rensa i garderoben till att lansera Örebro Konserthus nya webbplats. Men till och med innan det ska allt samlas in och sedan göras (direkt), skjutas upp, delegeras eller släppas helt.
En viktig poäng är att det är nästa handling som ska göras något med, inte projektet i sin helhet (ett projekt är något med flera handlingar i, även om det är litet så det bara innehåller två handlingar). Poängen är att röra sig framåt, även om det känns som det stora hela är ett ogenomträngligt monster.
Naturligtvis har jag ännu inte haft tid att implementera hela modellen, men jag planerar att göra det framåt juletiden.
Det ska tilläggas att det är en hel del hajp kring GTD-modellen, vilket bländar en del. Men det spelar inte så stor roll. För David själv rekommenderar att man använder roliga saker för att motivera sig att få saker gjort. Som att skaffa en ny rolig gadget för att hantera listor (som en Palm Pilot [hey, boken är skriven på det tidiga 2000-talet]).
Mig har det fått att köpa en värdelös programvara, som jag hoppas blir bättre när barnsjukdomarna är borta (det är bara att titta på hur långsamt bakgrundsbilden på hans sajt laddas för att se vad som är problemet med hans program.
Jag tror jag ska försöka börja på papper helt enkelt. Och det är också så jag försökt börja implementera saker så smått.
Det som är roligt med hajpen är att det finns ganska mycket material på nätet. 43 Folders med dess podradiokanal (särskilt serien Productive Talk med David Allen själv) och Wiki, David Allen Company har en del material att ta del av.
Postat: 2006-11-20 kl. 22.01
- Titel: Eastern Standard Tribe
- Författare: Cory Doctorow
- ISBN: 0765310457
- Förlag: Tom Doherty Associates
- Utgiven: 2004 (Utgåvan 2005)
- Format: Storpocket
- Utläst (var, datum): 2006-10-05, Slottsgatan
- BKTJD: 2985
- Köpt: Amazon
- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK
Efter att ha läst om och av Cory Doctorow på nätet i flera år och efter att dessutom ha citerat från boken vid ett flertal tillfällen (när jag skrivit om nedladdningsmarknaden, utan att egentligen vetat vad jag pratade om annat än det jag läst om att boken innehåller) tänkte jag att jag skulle göra slag i saken och faktiskt läsa en av hans böcker också (puh, lång och dålig mening).
Men Cory är inte för mig, är väl det jag konstaterar. Jag sympatiserar med mycket av det han gör men jag bryr mig för lite om hans fiktion. Och problemet är att det gör han också. För, när han precis som många andra författare, skriver runt en idé så väntar inte Cory tills idén fungerar tillräckligt väl. Det behövs inte. Han forcerar texten och boken och får in både taffliga kärleksskildringar och dåliga personporträtt.
Men hey, jag har ingenting principiellt emot det. Jag tycker bara det är trist.
Fast visst är idén om den virala musikspridningen, som konflikten i boken centreras ikring (men inte på upphovsrättsområdet, utan snarare kring affärsutvecklingen kring idén). Men jag tror inte ens den håller riktigt.
Postat: 2006-11-20 kl. 21.52
- Titel: Spelet - En inträngande analys av raggningsexperternas hemliga sällskap
- Originaltitel: The Game
- Författare: Neil Strauss
- Översättare: Ingela Bergdahl
- ISBN: 9127112454
- Förlag: Natur och Kultur
- Utgiven: 2006 (2005)
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): 2006-09-22, Slottsgatan
- BKTJD: 2586
- Köpt: Av någon på nätet
- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK (originalspråk)
När jag läste om och så småningom skrev om Jenna Jamesons självbiografi Att älska som en porrstjärna tänkte jag att den säkert skulle bli ett lika populärt inlägg som det jag en gång skrev om boken Fittor av Juan Manuel de Prada. Och jag fick rätt, men inte av det skäl jag trodde.
Kanske beror det på att Jenna är bättre sökmotoroptimerad än fittorna och att hon därför täcks upp av andra sajter än den här lilla ynkliga. Men mer intressant är att alla som kom till boken efter att ha googlat den kom dit på grund av Neil Strauss.
Och det ledde mig slutligen att införskaffa och läsa Spelet. Antagligen hade jag väl gjort det till slut ändå, men den artefaktstatus den verkar ha fått efter en så kort tid fascinerar. Titta bara på reaktionerna på en sågning av boken på dagensbok.com. Anna Larsson inte bara sågas, hon attackeras. Det finns något väldigt skört över pojkars reaktioner till den här boken. En vilja att det ska vara sant. En vilja att det ska hjälpa ... oss.
Och det skulle säkert många av råden göra också, om man följde dem. Det går garanterat lättare att landa en brud om man pratar med dem än om man inte gör det. Sen tvivlar jag på att spelet kan eller bör spelas så fullt ut som grabbarna i Project Hollywood sägs göra. Boken ska vara självupplevd, men jag kan inte hjälpa att tvivla. Det är ganska god underhållning ändå. Särskilt i stunder som de när Courtney Love försöker leka husmor.
Den mest bestående tanken av alla från läsningen är att Tom Cruise borde göra allt i sin makt för att få Neil att skriva hjälpa till med en själv om honom. Efter alla misslyckade pr-historier gav Spelet mig lite ny respekt för Tomkat, något jag trodde var helt omöjligt nu för tiden. Neil beskriver honom som en alfahanne av rang som fullkomligt förödande tar över det rum han tar i besittning.
Som bok är Spelet tyvärr rätt trist. Och om den funkar som självhjälpsbok är jag inte intresserad av att ta reda på. Men hey, hjälper den till att höja självförtroendet för någon så fine. Bara de inte tror på kvinnobilden som målas upp så ...
Postat: 2006-10-08 kl. 15.42
- Titel: Madame Terror
- Författare: Jan Guillou
- ISBN: 9164201805
- Förlag: Piratförlaget
- Utgiven: 2006
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): 2006-09-04
- BKTJD: 2587
- Köpt: Adlibris
- Köp: Adlibris / Bokus
Jag trodde det här skulle bli riktigt olidligt när han hade tryckt in vilken usel hund George W. Bush är två gånger de första tjugo sidorna. Som tur är lät han de värsta klyschorna vila efter det.
Jag tyckte inte jag kunde låta bli när jag läst allt annat, inklusive den usla lilla Hamlon, i serien. (Jag märker att jag fortsätter försöka försvara mig själv när jag läser sån här litteratur. Jag har helt enkelt inte ryggrad nog att stå för att jag gillar det här. Märkligt av mig.) Och som vanligt är Guillou en effektiv berättare. Det är inte så många överraskningar, men heller ingen riktig dötid. En klassisk agentroman, helt i formeln. Hjältarna är hjältemodiga, motståndarna är korkade.
Guillous egen stjärtighet lyser igenom lite för mycket här bara, något som han lyckades dölja bättre i Arn-serien - även om tjyvnypen var riktade åt precis samma håll nu som då (framför allt i Tempelriddaren). Jag vet inte om jag var för ung för att se det förr, men jag störde mig inte lika mycket på det då i alla fall.
Men det sämsta med boken är omslaget. Kaj Wistbacka har illustrerat omslaget, precis som vanligt - men med en mycket sämre idé än tidigare. Men det är framför allt Arne Öström Ateljén som misslyckats med formgivningen. Det är så uselt att jag blir upprörd. Boktiteln satt i ett barnsligt typsnitt som jag skulle vilja namnge till Comic Arab. Eftersom det ser ut som en Comic Sans med smak från arabiska skrivtecken. Talanglöst. Det är väl dessutom samma grupp som illustrerat, formgivit och misslyckats med alla omslag till nyutgåvorna av Hamilton-böckerna på Piratförlaget.
Postat: 2006-10-02 kl. 23.38
- Titel: Halo Graphic Novel
- Författare: Lee Hamock, Simon Bisley, Jay Faerber, Ed Lee, Andrew Robinson, Brett Lewis, Jean "Moebius" Giraud och Tsutomu Nihei
- ISBN: 0785123725
- Förlag: Marvel
- Utgiven: 2006
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): 2006-08-26, Slottsgatan
- BKTJD: 2588
- Köpt: Bokus
- Köp: Adlibris / Bokus / amazon.co.uk
I min värld har Bungie knappt gjort något alls fel sedan de släppte Marathon. Från Marathon till Myth till Halo har de bara gjort bra saker (OK, Oni är en bättre idé än vad det är ett bra spel, men det var Bungie West som utvecklade också.)
Jag funderade på om de slutligen fått storhetsvansinne när de kom fram till att de skulle göra en film av Halo och att Peter Jacksons bolag skulle producera den. Men eftersom de ju är inkapabla att göra fel så slutade jag oroa mig.
Och av samma skäl köpte jag Halo Graphic Novel, en inbunden novellsamling av fyra historier från Halo-universumet. Och den är en stor besvikelse. Den största novellen, The Last Voyage of the Infinite Succor av Lee Hammock och Simon Bisley, är allra sämst. Ful och trist story. Den bästa är den utan ord av Tsutomu Nikei. Snyggast och bäst.
Vilket naturligtvis får mig att tvivla på Halo-filmen också. Den kanske blir lika dålig som den där läskiga proggrocklåten i Halo 2. Eller lika dåligt som att inte erbjuda ett flöde till sitt podradioprogram. (OK, de har gjort dåliga saker förr då.).
Postat: 2006-10-02 kl. 23.19
- Titel: Gangsters
- Författare: Klas Östergren
- ISBN: 9100107980
- Förlag: Albert Bonniers Förlag
- Utgiven: 2005
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): 2006-08-26, Slottsgatan
- BKTJD: 2589
Köpt: Fått- Köp: Adlibris / Bokus
I våras läste jag Gentlemen och under sommaren fortsatte jag med Gangsters. Den tar vid och expanderar från den första boken och ändrar även betydelsen för delar av Gentlemen.
Jag vet inte om jag egentligen gillade den så mycket, men jag vet att jag hade velat prata med Anders om den. (Jag saknar dig kompis.)
Postat: 2006-10-02 kl. 23.10
- Titel: The Long Tail: Why the Future of Business Is Selling Less of More
- Författare: Chris Anderson
- ISBN: 1401302378
- Förlag: Hyperion
- Utgiven: 2006
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): Slottsgatan, 2006-08-15
- BKTJD: 2590
- Köpt: Amazon
- Köp: Adlibris / Bokus / amazon.co.uk
Det Chris Andersons bok framför allt är, är tankeväckande. När Chris summerar boken i slutet får han ihop det till två imperativ:
- Gör allt tillgängligt
- Hjälp mig hitta det
Sen har han brutit ned det i nio regler för att bli en lyckosam aktör i den långa svansen:
- Flytta ditt sortiment långt in ... eller långt ut
- Låt dina kunder göra jobbet
- En distributionsform passar inte alla
- En produkt passar inte alla
- Ett pris passar inte alla
- Dela information
- Tänk "och." inte "eller."
- Lita på att marknaden kommer göra ditt jobb
- Förstå kraften av gratis
Jag har strukit under massor i boken och hundörat nertill dit jag vill återkomma. Snygga citat som:
Britannica doesn't have an entry on the Long Tail phenomenon (yet), but Wikipedia's entry is not only well written and thourough, it's also 1,500 words long (and none of it was written by me!).
[...]
When the tools of production are available to everyone, everyone becomes a producer.
The Long Tail, s 73 [min länk]
En av de viktigaste invändningarna man kan ha mot tanken på den långa svansen är om det är värt att producera någonting, då de stora vinnarna i den här modellen är de som aggregerar producerat material. Anderson påpekar att motiven att producera saker inte är desamma i huvudet (där hitsen finns) som i svansen. Han visar på producenter (författare, musiker) som tar produktionen i sina egna händer, eftersom det inte är värt att jaga sig in i den traditionella bok- eller skivbranschen. Istället gör man en liten insats och plockar de frukter som oändligt innehåll som driver köp nedåt längs svansen ger.
Barnes & Nobles vd konstaterar att de sålde 20 % fler unika böcker 2005 än vad de gjorde 2004 och han ser att utvecklingen kommer fortsätta: 'Over the next few years, the traditional definition of what a 'published book' is will have less meaning,' he says.
. Och det är sant för allt fler branscher. Release early, release often är en tes i samma anda, en skiva är en skiva även om den aldrig tryckts på en plastdisk, en film är en film även om den bara finns på YouTube.
Det som riktigt vattnar i munnen är de inkomster som kommer från den del av svansen som inte traditionella butiker ens har. De boktitlar Amazon har som inte får plats i en stor fysisk bokaffär och hur stor andel av kunderna som köper enstaka verk från den delen. Samma sak för lokala videohökaren och Lovefilm, lokala skivhandlaren (i alla fall om det inte handlar om begagnat-marknaden) och iTunes, artiklar i Britannica och Wikipedia.
Minska kostnaderna för att erbjuda varor och tjänster
En av de viktigaste poängerna om man ska försöka använda svansen för att förstärka sin verksamhet är att kostnaderna för att ha varor och att skicka dem till konsument måste sänkas. Den allra bästa modellen är den som är helt och hållet lagrat i ettor och nollor, då är marginalkostnaden för produktion och distribution närmare 0 än något annat, men i andra branscher måste man göra vad man kan för att sänka sina kostnader. För att ta in ett mycket större utbud måste kostnaden per vara bli mindre.
Amazon rör sig i den riktningen, med både en print-on-demand-verksamhet där varorna bara finns digitalt tills de köps, vilket inte ger någon lagerhållningskostnad alls och stora möjligheter för ett enormt utbud. Chris blir alldeles till sig och tänker sig att man kanske en dag kan erbjuda alla böcker som någonsin givits ut och även om han blir lite för vattnig i munnen så är tanken svindlande. På samma sätt har Amazon även tillskansat sig en dvd-on-demand-tjänst så filmer skulle kunna hanteras på samma sätt, om bara filmbolagen moderniserade sig.
Men när man är där, med oändligt innehåll, är den viktigaste uppgiften att reda upp innehållet så kunderna inte drunknar i varor som inte passar dem (skräp) och istället hittar strået i höstacken med hjälp av filter. Och det är viktigt att påpeka att en mans skräp är en annans juvel.
Down there in the low-selling side of the curve, there are also products that just aren't very good. The challenge of filtering is to be able to tell one from the other. If you've got help – smart search engines, remommendations, or other filters – your odds of finding something just right for you is actually greater in the Tail. Best-sellers tend to appeal, at least superficially, to a broader range of taste. Niche products are meant to appeal strongly to a narrow set of tastes.
The Long Tail, s 119
En av hans viktigaste poänger, som de som tittar snabbt på teorin brukar avfärda den med, är att för att kunna ha en lång svans så måste man också ha ett huvud. För att det som har ett brett anslag och många köpare hjälper till att leda andra kunder neråt i svansen, med hjälp av köpvanor. A gillar X men också Y, kanske gillar även B Y? X måste då vara en produkt som har stort genomslag så både A och B når den, annars kan de aldrig hjälpa varandra nedåt.
For the recommendations industry, recommendations are a remarkably efficient form of marketing, allowing smaller films and less mainstream music to find an audicence. For consumers, the simplified choice that comes from following a good recommendation encourages exploration and can reawaken passions for music and film, potentially creating a far larger entertainment market overall.
The Long Tail, s 218
En fråga jag har haft i huvudet sedan jag läste Chris Andersons första artikel om den långa svansen i Wired, hösten 2004. Och det är hur ett land med liten kundbas kan dra nytta av svansen i stort. Finns det helt enkelt tillräckligt många för att en djup nische ska kunna löna sig att arbeta i? Och svaret tror jag blir kanske. Dels måste man tänka på den premissen att motivet att arbeta i en nische inte är detsamma som att arbeta med hits.
Folio Magazine intervjuar Chris och skriver:
In his Publishing 2.0 blog, Scott Karp made the observation that while Web 2.0 and the Long Tail Theory may democratize voice on the Web, it doesn’t redistribute revenue in a similar fashion. He says Google and Yahoo will probably continue to control most of the revenue with the remaining online players fighting over the crumbs. Karp writes, “When Google found a way to monetize the Long Tail through AdSense it became the ‘head’ of a new Long Tail. We shouldn’t mistake Long Tail economics to mean that everyone will get a share of the wealth.”
[...]
“Long Tail economics means that companies can make a lot of money off the tail but it doesn’t mean that the tail itself can make any money. This is of course why Web 2.0 Long Tail companies have only one strategy—get bought by the head. But unless this beast is going to eat its own tail, that strategy will work for a lucky few and the rest of the tail will toil on in service to the head’s profits.”
Och det är ju absolut en poäng. Att leva på svansen i svansen är antagligen inte möjligt för de allra flesta, men man kan ändå dra nytta av effekterna så att det som ändå görs lönar sig mer (och lönar sig kan betyda ganska många saker i det här fallet). För nischerna finns trots allt där ändå och fanns där ändå innan internets utbredning som bara gjort distributionen enklare. Ta svensk musik som exempel. Tidigare har marknaden varit ganska liten (Sverige är litet) men med hjälp av filtrering ner i svansen hittar musiken ut på fler sätt än tidigare. Ta till exempel utländska sajter som helt och hållet fokuserar på svensk musik, gärna på svenska, som It's a Trap, swedesplease eller Absolut Noise (som har Mattias Alkberg BD som favorit, utan att förstå svenska - go figure).
Konkretisera: Musikbranschen
För att konkretisera mina tankar har jag försökt applicera dem på vad olika aktörer i musikbranschen faktiskt ska göra för att dra nytta av den långa svansens effekter:
- Banden behöver hjälpa sina fans att följa kunna dem och knyta sig till tjänster som CDBaby och kanske Snocap Mystore om inte de traditionella skivbolagens dörrar är öppna och man inte kan tänka sig att gå gratisvägen mot andra inkomstkällor.
- Skivbolagen ska se till att sitt material finns tillgängligt. Sälj själva om kostnaden är liten, men låt inte den säljkanalen vara istället för någon annan bara för att vinsterna är större om försäljningen går den vägen. Den totala kakan är större än smulorna direkt. Se till att kom med i digitala butiker och att ni finns för distributörerna, även om det bara är en post i en databas. Kanske ska man till och med betala distributörerna för att lagerhålla ens varor? Amazon har en sån tjänst för mindre förlag och enskilda författare. Det är inte värt det för butiken att ha varorna tillgängliga om nischen är tillräckligt liten, men det är värt det för producenten eftersom en liten nische är fortfarande större än 0 och om man inte är tillgänglig finns man inte.
- Distributörerna behöver knyta fler skivbolag till sig. Kanske ska de till och med agera aktivt för att hantera lösningen med att låta skivbolag betala för lagerhållning av deras material. Sälj direkt till en kundkrets som litar på dig, men inte istället för att finnas överallt.
-
Butikerna bör ta in allt eller åtminstone ha öppna kanaler till att kunna få tag i allt. (Nu senast köpte jag en skiva från CDON som påstods ha 2-4 dagars leveranstid, men nu 2-4 dagar senare har jag fått ett brev från dem där de skriver att de inte kan sätta något leveransdatum alls. Då hade det varit värt att ta fraktkostnaden från USA direkt och det är inte ett acceptabelt meddelande när jag redan betalt för varan. Pisses me off.) Butikerna bör också ta med både huvudet och svansen i sortimentet. Jag pratade om det här med Anders Bersten på Dotshop.se och han menade att han skulle döda sin butik om han även erbjöd huvudet i sin butik. Han menade att hans urval är det som gör att kunderna kommer till honom. Jag tror att han har fel, förutom att jag menar att han bör ha tillgång till huvudet, även om han inte gör ett särskilt stort nummer av det. Jag har många gånger dragit mig från att handla i en butik om jag ska ha en nische-produkt men också en hit-produkt samtidigt, då köper jag hellre i en butik som har båda. Och dessutom så finns det en hit/nische-funktion även längre ner i svansen.
Det är till exempel en funktion av det som tas upp när Chris Anderson gästade Dr. Moira Gunn på Tech Nation för några veckor sedan, då han berättade om ett möte med Ecasts vd Robbie Vann-Adibé. Chris tog då upp ett företag som var ett av de som ledde honom in till idén att undersöka den långa svansen. Han tar även upp det i originalartikeln och i inledningen av boken:
This book began with a quiz I got wrong. One of the things I do as the editor of Wired is give speeches about technology trends. Because I started my career in the science world and then learned economics at The Economist, I look for those trends first in hard data. And, fortunately enough, there has never been more data available. The secrets of twenty-first-century economics lie in the servers of the companies that are around us, from eBay to Wal-Mart. Although it's not always easy to get the raw numbers, the executives at those companies swim in that data every day and have a great intuitive feel for what's meaningful and what isn't. So the trick to trend-spotting is to ask them.
Which is what I was doing in January 2004, in the offices of Robbie Vann-Adibé, the CEO of Ecast, a "digital jukebox" company. Digital jukeboxes are just like regular jukeboxes – a big enclosure with speakers and blinking lights, often found in bars – with the difference that rather than a hundred CDs, they have a broadband connection to the Internet and patrons can choose from thousands of tracks that are downloaded and stored on a local harddrive.
During the course of our conversation, Vann-Adibé asked me to guess what percentage of the 10,000 albums available on the jukeboxes sold at least one track per quarter.
I knew, of course, that Vann-Adibé was asking me a trick question. The normal answer would be 20 percent because of the 80/20 Rule, which experience tells us applies practically everywhere. That is: 20 percent of products account for 80 percent of sales (and usually 100 percent of the profits).
But Vann-Adibé was in the digital content business, which is different. So I thought I'd go way out on a limb and venture that a whopping 50 percent of those 10,000 albums sold at least one track a quarter.
Now, on the face of it, that's absurdly high. Half of the top 10,000 books in a typical book superstore don't sell once a quarter. Half of the top 10,000 CDs at Wal-Mart don't sell once a quarter; indeed, Wal-mart doesn't even carry half that many CDs. It's hard to think of any market where such a high fraction of such a large inventory sells. But my sense was that digital was different, so I took a chance on a big number.
I was, needless to say, way, way off. The answer was 98 %
"It's amazing, isn't it?" Vann-Adibé said. "Everyone gets that wrong." Even he had been stunned: As the company added more titles to its collections, far beyond the inventory of most record stores and into the world of niches and subcultures, they continued to sell. And the more the company added, the more they sold.
The Long Tail, s 7-8
En av de viktiga poängerna med ovanstående är att svansen finns oavsett var man sätter ner fingret i säljledet. I den nische som Anders försöker kapa åt sig, special music for special people (höhö), så har han hits och missar. Och filtrering är ett sätt att leda besökarna ner i de nischeförgreningar som blir i hans utbud också.
På Webbstrategi.se skriver Robert Sahlin:
Men det finns exempel på framgångsrika mindre aktörer som helt valt att rikta in sig på den långa svansen och inte saluför produkter som kan kategoriseras som storsäljare i branschen. Ett exempel är svenska Dotshop.se (läs gärna artikel i Internetworld nr. 7, 2006) som specialiserat sig på att distribuera musik från smalt nischade artister till återförsäljare och slutkunder. Vad som är den långa svansen kan givetvis diskuteras i det här fallet, då även Dotshop säkerligen har ett antal storsäljare och ett större antal lågvolymartiklar. Men sett ur ett branschperspektiv och det samlade musikutbudet kan nog Dotshops urval betraktas som den långa svansen (som viftar utan kropp).
Jag skulle säga att Dotshop.se redan spelar under svansens spelregler. Anders själv är ett filter med vad han tar in, han arbetar för att ta in många (små) skivbolag under sitt paraply och blir glad när han får in ännu ett (bra skivbolag i och för sig, som med rätta gör honom glad), men kostnadsökningen för Dotshop.se när de tar in mer innehåll är mindre än vinsten de får genom att kunna erbjuda mer produkter.
- Media borde bli bättre på att filtrera vidare. Vi på dagensskiva.com borde skriva om mer musik. Vi borde använda våra läsare mer och låta dem använda varandra. Vi borde länka mer till sånt som vi inte skriver om, men ändå vill visa på. Vi bör filtrera ner våra läsare så de hittar guldkornen i all bråten.
Fildelning
På Copyriot skriver Rasmus Fleischer om teorin och kommer bland annat fram till att Chris Anderson går ner sig i "content"-träsket:
Oförmögen att tänka i andra affärsmodeller än att ta betalt för information, diskuterar han vad det "rätta" priset för en ljudfil med musik ska vara, och verkar känna sig jätteradikal i sin plädering för att rättighetsindustrin borde sänka priset till 20 cent.
Jag tycker att just fildelningsbranschen är väldigt dålig på nischematerial, något som brukar vara ett av Piratbyråns huvudargument för fildelning (att nischerna finns att få tag i där alltså). Hitsen finns alltid tillgängliga, men missarna finns inte där då för få har ett incitament för att dela med sig av dem. Därför betalar jag gärna för att få tillgång till en marknad där allt material finns enkelt tillgängligt, istället för gratismaterial som finns sällan.
Sist
Sen borde jag kanske skriva något om att Martin Gelin och Emil Arvidsson (i senaste Sonic) tycker sig skrivit om den här idén länge utan att ha ett klatchigt namn på fenomenet. Men det lämnar jag därhän. (Jag påpekar ändå att Universal fortfarande är världens största skivbolag.) För det här blev långt och svamligt nog ändå.
Det viktigaste är ändå att boken är läsvärd, främst för att den väcker tankar.
Postat: 2006-08-16 kl. 00.45
- Titel: Gregorius
- Författare: Bengt Ohlsson
- ISBN: 9100108200
- Förlag: Bonnier Pocket
- Utgiven: 2004 (Utgåvan: 2005)
- Format: Pocket
- Utläst (var, datum): Äsön, 2006-07-27
- BKTJD: 2591
- Köpt: Pocketklubben
- Köp: Adlibris / Bokus
Jag tänkte länge och väl efter jag läst Doktor Glas hur Bengt Ohlsson skulle beskriva Gregorius. Detta as till man, denna vämjelighet.
Det gick som en aha-upplevelse genom mig när det till slut gick upp för mig: sympatiskt.
Ja, han är fortfarande en ganska ond man som behandlar sin hustru väldigt illa. Det är fortfarande en man som beskrivs i smått pederastiska drag när han tidigt utser sin unga brud. Men han är också sympatisk.
Där jag efter Doktor Glas närmast såg något som liknade Jean-Baptiste Grenouille från Patrick Süskinds Parfymen ser jag nu en mycket mer levande och mångfascetterad man.
Jag tänker också på Gentlemen som jag ju också nyss läst, där Klas Östergrens karaktär skriver om Röda rummet lagom till dess 100-årsjubileum, precis som Bengt Ohlsson gjort. Ur helt andra vinklar, med helt andra perspektiv.
Postat: 2006-08-16 kl. 00.45
- Titel: The Search: How Google and Its Rivals Rewrote the Rules of Business and Transformed Our Culture
- Författare: John Battelle
- ISBN: 1591840880
- Förlag: Portfolio
- Utgiven: 2005
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): Slottsgatan, Örebro, 2006-07-12
- BKTJD: 2592
- Köpt: Amazon
- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK
FN frågade mig om varför jag läste The Search, lite omformulerat - eller åtminstone hur jag tolkade frågan, om det var för business or pleasure. Jag hade inget bra svar då, men jag tänkte på det när jag läste färdigt boken.
Sök har förändrat mitt liv (jag skrev först våra liv, men det lät rakare när jag siktade på mig själv). Googles devis organisera världens information och göra den tillgänglig och användbar överallt
är något mycket större än Google.
Möjligheten att finna kunskap ökar vår kunskap. Möjligheten att strunta i kunskap, förutom i indexerad form, eftersom vi kan hitta den igen ger oss möjligheter att få plats med mer (indexerad) kunskap.
Var fjärde sökning är en ny sökning, skrev Googles vd Eric Schmidt i Financial Times i våras. Så det är inte bara gammal kunskap som aggregeras i sökmotorerna. Även om grundmaterialet måste finnas någonstans i världen för att man ska kunna göra något av den.
Därför behöver jag förstå sök. Hur det fungerar och varför. Google är ledstjärnan och en ny typ av företag, säger hajpen, även om brödsmulorna från pengaspåret säger att Google bara är ett annonsföretag. Men de är också mer än så. De är innovations- och kunskapsdrivna och ändå pragmatiska.
De har dessutom tidsåldern i sin hand. Google publicerar sin zeitgeist varje år (och mer däremellan), men de består också precis av det kulturella klimatet av vår era. Det är vad Google indexerar. Allt Google gör betraktas dessutom som en nyhet, även om andra gjort precis det där nya som Google precis lanserat. Om Sergey Brin och Larry Page kivas om vem som ska ha en hängmatta i Googles nya Boeing 767 blir det en story i Wallstreet Journal.
Battelle sätter dessutom fingret på att faktumet att David Filo och Jerry Yang startade Yahoo! som en länkkatalog ger avtryck i hela deras verksamhet, ända till Kevin Sites värv i Yahoo!:s mantel contra Googles ursprung i en matematisk formel som gör hela skillnaden för vilka sajter de är. Och det ger världens mest besökta webbplats (nej, Myspace är bara större än Yahoo! Mail) samt världens mest använda sökmotor.
Allt detta behöver förhållas till, både för business och pleasure.
Och för sitt större grepp är The Search värd att läsa, även när tidens tand fräter på en av de snabbast utvecklande marknaderna som finns.
Postat: 2006-08-16 kl. 00.44
- Titel: JPod
- Författare: Douglas Coupland
- ISBN: 1596911042
- Förlag: Bloomsbury
- Utgiven: 2006
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): Härbret i Öna, Mora, 2006-06-26
- BKTJD: 2593
- Köpt: Amazon
- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK
JPod är Generation X all over again, fast mycket sämre. Om man vill se Microslavar som Generation X 2.0 så går dock inte linjen att dra vidare till JPod utan vidare, som många försökt göra gällande. Det är snarare 1.0 + The Office.
I framför allt Eleanor Rigby, men också i All Families are Psychotic, tyckte jag en ny mer komplett Coupland växte fram. I JPod försöker han jämka ihop den nya och den gamla och det funkar inte särskilt bra.
Sidorna med mellanspel, som var så briljant i Generation X, är här mest meningslösa. Där ramade de in och skapade mening, här irriterar de och slösar på träd.
Karaktärsutvecklingsepisoderna är krystade där de i Eleanor Rigby var trovärdiga i sin galenskap. De hålögda karaktärerna är själsligt tomma, som alltid på ytan i Couplands romaner, men här stannar det inte vid ytan. Hans egna cameos är mest märkliga och känns mest desperata: Se på mig, jag är meta as fuck.
Men det är förstås också sant. Det är meta as fuck. Det är något en författare som Douglas Coupland skulle kunna ha med i sin dieges. Men här sätter det mer the suspension of disbelief ur spel.
Det sagt så finns det naturligtvis de mest fantastiska små guldkorn i boken, som alltid i Couplands romaner. Men de känns färre och mer meningslösa än de brukar. Han försöker sätta ned boken i tiden med Kina, spelmarknaden och ett uppdaterat nätsamhälle, men roligt blir det först i detaljerna - som Blixa Bargeld i Kina.
Postat: 2006-08-16 kl. 00.41
- Titel: The Anger Trap: Free Yourself from the Frustrations That Sabotage Your Life
- Författare: Dr. Les Carter
- ISBN: 0787968803
- Förlag: Jossey-Bass
- Utgiven: 2003
- Format: Häftad
- Utläst (var, datum): 2006-06
- BKTJD: 2594
- Köpt: Amazon
- Köp: Adlibris / Bokus / Amazon UK
Lite skön självhjälpslitteratur är väl ett tecken på begynnande 30-årskris om något (om inte medlemska i Viktklubben och en relativt nyfunnen joggingvana vore nog) och fler böcker ska det bli. (TL:s reklam fick mig att lägga med den där Självkänsla nu i senaste bokbeställningen, även om den i princip får det att krypa i kroppen på mig.)
The Anger Trap är en bok om att lära sig hantera ilska i alla dess former. Och gud vet att jag behöver det. Jag tycker det är lite pinsamt att erkänna det, men så är det ju.
Jag köpte två vid inköpstillfället. Jag hoppas den andra är bättre. Det är något som liksom vänder sig i magen på mig när jag lär mig att samma författare, Dr. Les Carter (America's Anger Expert), även skrivit The Anger Workbook for Christian Parents.
Men även om exemplen känns väldigt tillrättalagda för att passa bokens struktur så finns det lärdomar att dra här och jag hoppas att jag tar till mig dem. Det är inte svårt att finna bevis mot att jag är långtifrån färdiglärd, naturligtvis. Men bättre. Kanske. Förhoppningsvis. Och snart. Förhoppningsvis. (Annars jävlar.)
Postat: 2006-08-16 kl. 00.32
- Titel: Gentlemen
- Författare: Klas Östergren
- ISBN: 9100108030
- Förlag: Albert Bonniers Förlag
- Utgiven: 1980 (Utgåvan: 2005)
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): Slottsgatan, 2006-05-29
- BKTJD: 2595
Köpt: Fått: Akademibokhandeln- Köp: Adlibris / Bokus
Jag läste mest Gentlemen som en föreberedelse för att läsa Gangsters, vilket säkert satt sina spår i läsupplevelsen. (Och jag funderar på om jag borde läst Röda rummet innan för att ta till mig eventuella kopplingar dit, då ju Klas Östergren [i boken] krönikerar bröderna Morgans öden och äventyr istället för att uppdatera Röda rummet som han kontrakterats för.)
Det jag funderar mest över när jag läser är folkrörelsernas död. Att vi inte är grupper längre, vi är nischer. Och att det känns sorgligt på sitt sätt. I individens rike är allt ensamt.
Men samtidigt vet jag ju att det där inte riktigt är sant heller. I gruppernas tyranni var individerna tvingade att passa in, i nischernas rike hittar man gemenskaper i det som passar. Jag tror det måste ske en utveckling som kan infoga solidariteten i fler enskilda ställningstaganden. Och jag tror pendeln kommer svänga tillbaka till något nytt och bättre. Men just nu ... är det ganska kallt.
[Lite bloggmeta så tror jag att jag bytt från Alfakrull till Knuff för ISBN-aggregering nu. Även om jag gillar Alfakrull i princip är det många saker jag stör mig på, rent tekniskt. Och dessutom är den rätt livlös nu för tiden.]
Postat: 2006-05-07 kl. 22.58
- Titel: Hej Nostradamus
- Originaltitel: Hey Nostradamus
- Författare: Douglas Coupland
- Översättare: Jessica Gedin
- ISBN: 9170012407
- Förlag: Månpocket
- Utgiven: 2003 (Utgåvan 2005)
- Format: Pocket
- Utläst (var, datum): Slottsgatan, 2006-05-05
- BKTJD: 2596
Köpt: Lånad av The Starks- Köp: Adlibris / Bokus / amazon.co.uk (På engelska)
Nej, jag blev inte helt bortsköljd av Hej Nostradamus!. Jag vet inte ens om jag tyckte om den särskilt mycket. Coupland är alltid trevlig att läsa, när man läser den, men när det är som sämst så lämnar det jag läser mig helt oberörd. Jag vill helst stanna upp och tänka. Undra.
Hey Nostradamus! är en historia som är inspirerad av Columbine-massakern 1999 i Colorado (men Wikipedia hävdar att den påbörjades innan massakern). Den är uppdelad på fyra delar, med fyra röster och perspektiv. The Guardian menar att det är för att Coupland blivit vuxen som gör att han låter alla komma till tals, för någon slags objektivitets skull. Jag är inte helt säker på det.
Jag tycker inte att hans karaktärer varit själlösa karikatyrer för att de sett ytligt på världen runt omkring sig, snarare tvärtom. Det är de små, till synes ytliga greppen som lyser upp deras inre. Det är inte det faktum att det bara finns yta som gör att Couplands böcker fungerar, det har det aldrig varit.
Postat: 2006-05-07 kl. 22.22
- Titel: I cirkelns mitt
- Originaltitel: Deception Point
- Författare: Dan Brown
- Översättare: Ola Klingberg
- ISBN: 9100106062
- Förlag: Albert Bonniers förlag
- Utgiven: 2005 (2001)
- Format: Inbunden
- Utläst (var, datum): Slottsgatan, 2006-04-27
- BKTJD: 2597
- Köpt: Adlibris
- Köp: Adlibris / Bokus / amazon.co.uk (Engelsk utgåva)
Jag ska väl nämna på en gång att den här texten innehåller en del spoilers för boken. Men i princip vet du redan allt jag kommer berätta om bokens innehåll jag kommer berätta, redan innan du fått reda på något alls om vad boken handlar om. Det ligger i popcornfilmromanens natur. Så on with it.
Dan Brown skriver som tonåringar skriver uppsatser. Ingen tanke får vänta med att tänkas. Ingen tråd får lämnas därhän för att den ska få växa av sig själv, i läsarens sinne. Allting måste berättas på en gång och de twists som kommer måste ändå antydas för att inga obehagliga överaskningar ska ske.
När den kvinnliga huvudpersonen Rachel Sexton först träffar det som vi alla förstår kommer bli hennes romantiska motpart får vi snabbt reda på varför den framgångsrike, snygge och charmiga Michael Tolland är singel, tillgänglig och i kraftigt behov av kärlek trots att inte ens han själv riktigt vet om det.
I Tvål! Kärlek, svek och härligt hat på teve hade Göran Everdahl ett bra ord för vad alla bokens alla kapitel avslutas med, jag tror han kallade det såpablicken. Ni vet den där blicken, musiken och vilande kameran som alla scenbyten i serier som Days of Our Lives avslutas med.
Men så vadå då? Jag gillar popcorn. Jag gillar hollywood-action. Jag gillar att bara bli underhållen. Ibland. Jag känner att jag hela tiden vill försvara det här beteendet. Lite som en knarkare som försöker hävda att det är OK med en till. Men jag står för det också. Fast det var ett samtal med Ola som övertygade mig att ta med två Dan Brown-böcker från bokrean när jag beställde sist. Jag är inte stark nog att synda själv. Men jag försöker.
Fast med det sagt så kan jag ändå inte hålla sig från att skratta när jag läser den allra sista sidan i boken. För presumtiva läsare kan jag säga att det här är det absolut värsta exemplet i hela boken. Så här dåligt är det inte annars. Men det här är fantastiskt och värt att lyfta fram i evighetens ljus:
Han kände Rachel dra honom mot sängen, och hon viskade mjukt i hans öra. "Du tycker väl inte att fiskar är romantiska på riktigt?"
"Jo, det gör jag", sa han och kysste henne igen. "Och du skulle se maneternas parningsakt. Otroligt erotiskt."
Rachel fick honom att lägga sig på rygg på tagelmadrassen och lade sin slanka kropp ovanpå.
"Och sjöhästar ..." sa Tolland andlöst medan han avnjöt hennes beröring genom den tunna sidenpyjamasen. "Sjöhästarna utför ... en otroligt sensuell kärleksdans."
"Nu räcker det med fiskprat", viskade hon och knäppte upp hans pyjamas. "Vad vet du om högtstående primaters parningsritualer?"
Tolland suckade. "Jag håller tyvärr inte på med primater."
Rachel drog av sig fotbollströjan. "I så fall, naturkillen, får du lära dig illa kvickt."
I cirkelns mitt, s 515
Postat: 2006-05-07 kl. 22.22
- Titel: Ambient Findability: What We Find Changes Who We Become
- Författare: Peter Morville
- ISBN: 0596007655
- Förlag: O'Reilly Media
- Utgiven: 2005
- Format: Häftad
- Utläst (var, datum):