Hallå. Via ditt länkflöde hittade jag filmen med barn som tittar på TV. Dom såg ju helt döda ut! Vet du vilket sammanhang den producerades i -- jag menar vad var det meningen att det skulle vara "evidens" för?
E-post "Evidence"-filmen (2007-12-03)
Hej Simon.
Jag hittade Evidence via en spalt i Bon #41.
Den är regisserad av Godfrey Reggio (iMDB), en amerikansk konstnär/filmskapare som bland annat gjort Naqoyqatsi i Qatsi-trilogin, samt Angela Melitopulos (Artfacts).
Filmen, där barnen tittar på Dumbo, producerades när Godfrey Reggio var vid Benettons forskningscenter Fabrica:
Fabrica is Benetton’s communication research centre, created in 1994 from Benetton’s cultural heritage. It is located in Italy, near Venice, in a complex which Tadao Ando restored and enlarged.
Fabrica’s challenge is both an innovative and international one. It is a way of marrying culture and industry, using a form of communication which no longer relies only on the usual kinds of advertising, but conveys industrial culture and the company’s intellect through other media: design, music, cinema, photography, publishing, the Internet. Fabrica has chosen to back the hidden creativity of young artists/researchers from all over the world. Following careful selection, they are invited to develop concrete communication projects under the direction of some of the main players in these areas.
Evidence looks into the eyes of children watching television - in this case Walt Disney’s "Dumbo". Though engaged in a daily routine, they appear drugged, retarded, like the patients of a mental hospital. Evidence is about the behavior of children watching television - an activity whose physiological aspects have been overlooked in the current controversy surrounding television.
[...]
The phenomenon recorded in Evidence relates not to programming or software, but to the medium itself - television the household appliance, the cathode ray tube, the radiation gun aimed at the viewer. This gun can be reasonably compared to a tractor beam that holds its subjects in total control. The physical, spiritual and social consequences of this phenomenon are subject to debate. Evidence hopes to enliven the discussion on the hazards of the medium itself.
[...]
Television the programming is one thing: television the medium is something else. It is the medium that Evidence is about. From the point of view of the medium, Evidence is an autopsy, an opportunity in a few minutes to feel and to see, to witness the effects of a technology that has gained acceptance the world-over without question.
Utan att ha följt debatten särskilt nära så reagerar jag ändå på dess skvalp i bloggosfärens hav (jag kom in i diskussionen lite från sidan, via Resumé).
Karolina Lassbo skriver, i ett inlägg i raden till försvar för hennes modellerande för Markus Andersson, att alla kulturskribenter bara smutskastar honom oförskyllt och att alla borde skaffa sig en egen uppfattning genom att fråga Markus själv:
Det var tydligen några kulturskribenter, Ingela Lind och Mårten Arndsen, som var först med att smutskasta Markus Andersson. De hävdade att hans syndabocksserie på Moderna Museet hade tydliga nationalsocialistiska antydningar, och plötsligt var hela Andersson som person en nationalsocialist. Andra skribenter var sen inte sena med att haka på. Utan att vare sig tänka själva, lära känna Markus Andersson som person, eller fråga hur han står politiskt, så blev Lind och Arndsen citerade i artikel efter atikel.
Det Sigge Eklund skrev var (apropå ett inlägg där han lite svepande kallade honom den nationalsocialistiske konstnären):
Konstnären Markus Andersson har aldrig tagit ställning för nationalsocialismen. Detta borde jag klargjort från början. Jag ber om härmed om ursäkt till Markus Andersson!
För det första är det värt att påpeka att det inte är Markus Anderssons som ställt ut på Moderna, utan snarare Dorinel Marks som använt Markus Anderssons serie Svenska syndabockar som ready-made. Intressant i sammanhanget är hur Dorinel kom i kontakt med Markus för första gången. Markus skickade nämligen ett brev till juryn på Liljevalchs vårsalong 2002 under pseudonymen Theoderik. Brevet är citerat i en intervju med Dorinel som publicerades i samband med Moderna-utställningen:
Såg häromdagen den illavarslande utställningen på Liljevalchs. Det enda den bekräftade var att Oswald Spengler hade fullkomligt rätt i att så kallade konstnärer var de mest föraktliga varelser man kunde tänka sig när en kultur passerat sin mogna ålder vilket med god marginal vi redan gjort.
Utställningen på Liljevalchs vittnar om ett så perverterat och destruktivt ideal att jag ser en tröst i det kommande Ragnarrök.
Juryn till detta spektakel borde sättas i skampåle på huvudstadens torg, till allmänt bespottande och hån.
/Theoderik
Theoderik är ett namn Markus använt flera gånger och som han även använder för sitt eget galleri Theoderik Hall.
Utan att dra alldeles för stora växlar på det var Oswald Spengler en tysk filosof och historiker som var inflytelserik på nationalsocialismens idébildning. 1935 skrev Herbert Tingsten i tiden om Spenglers inflytande på nazismen:
De betydelser, som de nationalsocialistiska ideologerna för närvarande inlägga i begreppet socialism, kunna ledas tillbaka till många tidigare politiska och vetenskapliga riktningar. Man erinrar sig de på 1840-talet uppträdande "tyska socialister", som gått till eftervärlden tack vare Marx' och Engels' ironiska kritik, och de "sociala" partier, vilka i olika länder, främst i Tyskland, sökt profitera av socialismbegreppets prestige. Här skola vi endast dröja vid några utanför naziströrelsen ståede moderna författare, som genom sina definitioner av ordet socialism utövat ett påtagligt inflytande på den nationalsocialistiska ideologin.
Första rummet tillkommer utan tvivel Spengler. Skillnaderna mellan Spenglers lära och den officiella nazismen äro visserligen betydande, och Spenglers sista bok, "Jahre der Entscheidung", har skarpt kritiserats av framskjutna nationalsocialister. På viktiga punkter har dock Spengler påverkat nazistiskt tänkande. Icke minst är detta fallet med hans arbete "Preussentum und Sozialismus" (1921); den framställning, han där ger av den "sanna" socialismen, har varit vägledande för många av det tredje rikets teoretiker.
Men det ska också tilläggas att Oswald Spengler tog kraftigt avstånd från nazismen i slutet av sitt liv med boken Jahre der Entscheidung 1934, två år innan sin död.
Värre är Theoderiks andra eskapader, bland annat i en diskussion bland kommentarerna till Alexandra Pascalidous (?) Metro-krönika från i december förra året. Där räknar han bland annat upp fem av de personer han gjort tavlar av i syndabocksserien och skriver bland annat:
Jag tycker alla inklusive alla miljoner vänster-nissar, kan ägna en tanke åt alla heroiska väst Europeer som slagits för friheten i det Euroeiska skymningslandskapet.
[...]
Daniel Wretström. Du tilllät dig att söka och vågade ha en egen åsikt. Det kostade dig ditt liv.
Må du stå upp på domens dag.
Alla ni stora forskare med integritet som vågar ifrågasätta den dogmatiska historieskrivningen om andra världskriget och nu på grund av detta sitter i fängelse i det " demokratiska " väst Europa. Erat budskap passar bra på julen som borde vara en tid för en innerlig uppriktighet under sanningens stjärna.
Daniel Wretström var en ung nazist som Theoderik/Markus Andersson avbildat på en tavla som ingick i Dorinel Marc presenterar Markus Andersson, en målande samtidsskald. Daniel Wretström mördades på en busshållplats mellan Rönninge och Salem 2000 och betraktas av flera svenska vit makt-grupper som en martyr, de genomför årligen Salemmarschen till hans ära trots att hans föräldrar tagit avstånd från manifestationen.
När Theoderik frågas ut om det sista stycket som citeras ovan från diskussionen på Metros webbplats försöker han klargöra:
I både Tyskland och Österrike sitter människor fängslade för sk kallade hatbrott.
Deras " brott " kan ha bestått i att ha ifrågasatt detaljer i den så kallade förintelsen.
En del av dessa personer i likhet med David Irving är seriösa forskare och historiker tror jag.
Och även om de inte är det, dvs om de är klåpare som fabulerar och ifrågasätter självklarheter, så finns INGEN anledning att beröva dem ett uns av deras medborgerliga rättigheter.
Brunmurrigt och unket? Nationalsocialism? Avspänt är hur som helst inte ordet.
Och en sak till. Eftersom Lassbo beundrar ursäkter för svepande kommentarer så kanske hon ska be Ingela Lind eller åtminstone Mårten Arndtzén om ursäkt. De talade båda om unkna värderingar, nationalsocialistiska värderingar i verken och brunmurrighet. Men ingen av dem säger i derasartiklar att personen Markus Andersson är nationalsocialist, åtminstone har jag inte hittat en sådan referens. Det är istället Björn af Kleen som tillskriver Ingela Lind ett citat om att Markus själv är nationalsocialist.
Jonas sade: 27 april, 2006 kl.22:46
Men är ni seriösa ? Vilken person med sina sunda vätskor i behåll skulle vilja se en jävla planta växa för 34:50? herrejävlar…